richard nordqvist Faktum var att LUunder 1828-1830 års riksdag hade föreslagit att den lagstiftningsåtgärd som diskuterades skulle utsträckas till att omfatta även konkursfall. Frågan var inte obekant. Med hänsyn till att frågan alls hade aktualiserats antog Nordling att lagstiftaren hade slarvat: Nordling hänvisade således till flera grunder varför LKF måste omfatta även konkurser.Viktigast var det borgenärsskyddande syftet. Det fanns ett behov av konsekvens.Därtill kom att förarbetena visade att konkurser hade föresvävat lagstiftaren. Det framgick av vissa övergångsregler för transaktioner som bedömdes enligt den äldre 1835 års LKFatt dessa inte var begränsade till utmätningar. Behovet av konsekvens innebar att tolkningen frigjordes från lagtextens ordalydelse. Istället blev lagstiftarens intention avgörande. Den var nödvändig för den extensiva tolkningen. Enligt Nordling var LKFsåledes ett exempel på hur lagtext och intention var oförenliga. De motsade varandra.Lagstiftaren hade förstulet infört en form av möjlighet till hypotekarisk pantsättning, men ändå valt att formellt benämna det köp. Denna motsägelse hade kommit till uttryck i två decennier av en helt oförutsägbar tillämpning. Mest svårhanterlig var frågan om vilka transaktioner somLKFomfattade. Enligt de fall som Nordling refererade fanns en tendens att underkänna lösöreköpen, dvs. att ej medge borgenärsskydd vid utmätning, trots att köparen hade registrerat köpet. Orsaken var att domstolarna uppfattade köpet som en pantförskrivning. Så till vida hade Nordlings analys ett ytterst praktiskt syfte. Om rättsväsendet kunde övertygas om att lagstiftarens intention i själva verket hade varit att införa ett skydd för hypotekarisk pantsättning, vilket krävde att domstolarna satte sig över inte bara ordalydelsen i LKFutan också 1734 års lag, skulle det i alla fall bidra till en högre förutsebarhet i tillämpningen. För Nordling var det här en nödutgång; omLKFens skulle behållas fanns inget annat alternativ än att tillämpa den på det här sättet. Nordlings själv 209 således borgenärers stridiga anspråk vid utmätningar företrädesvis påkallade lagstiftarens uppmärksamhet. Att densamma [föreskrift om konkursfall] icke influtit i hvad 1835 och 1845 blev såsom lag gällande synes ha skett mera av bristande omtanke och icke i ändamål att förebygga bestämmelsernas tillämpning vid konkurser. Vi finna därför betänkligt att därhän tyda lagstiftarens tystnad i nämnda hänseende, helst lagstiftarens egna ord i § 5 av 1845 års förordning om äldre avhandlingar, som blivit efter föreskrifterna i Förordningen av år 1835 upprättade, tillåta en vidsträcktare tolkning.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=