208 1835 och 1845 hade valt att följa den av regeringen formulerade inriktningen 1828-30, nämligen att ett offentliggörande av köpet var tillräckligt, antingensyftet var att avskräcka aktörerna från skenköpeller om syftet var att tillse att köpare skulle uppnå skydd vid utmätning. Sedan upptogs effekterna av 1835 års LKFoch övergick till att bli en medveten intention inför den reviderade 1845 års LKF. Man godtog således lösöreköpens funktion. Lagstiftaren hade dock valt en kompromisslöning, som tyder på att lagstiftarens intention inte alls var så entydig. Utslagsgivande för Nordling förefaller ha varit dels hänvisningen till kreditbehovet, dels begreppsanvändningen i LU:s yttrande, som hämtades frånHD. När kreditfunktionen omnämndes bekräftades att det åtminstone delvis var lagstiftarens syfte. Nordling tolkade det emellertid som en exklusiv intention. Då var det väl motiverat att även anta att lagstiftaren helt enkelt hade gjort ett misstag, genom att begränsa tillämpningen avLKFtill utmätningar.648 En borgenär som hade uppfyllt publicitetskravet var skyddad mot anspråk från övriga borgenärer vid utmätning, men inte vid konkurs. Hade enbart specialexekutionmen inte generalexekution föresvävat lagstiftaren?649 Inkonsekvensen var svårförklarlig. Praxis i frågan var oförutsägbar.650 Även här utgick Nordling från laghistorien och förarbetena, men mer kreativt: argumentet var att eftersom ingen distinktion gjordes mellan utmätning och konkurs under arbetet med 1845 års LKF, hade en sådan skillnad inte heller föresvävat lagstiftaren. Enbart det faktum att konkurs inte nämndes innebar inte e contrario att det var uteslutet. Därtill kom ett praktiskt övervägande. Utmätningar var vanligare än konkurser: e. v. nordling och lösöreköpsförordningen 648 § 1 Den som tillhandlar sig lösören med tillåtelse, att de få kvarbliva i säljarens vård, bör, såvitt de skola fredas från utmätning [...]; § 3 om vidutmätningstillfälle jäv göres av fordringsägare emot då företedd köpehandling, som finnes efter 1:sta §:s föreskrifter upprättad etc. 649 ”[Vi kunna] ej gilla denna uppfattning, varigenom lagstiftarens vilja blir blott till hälften genomförd, utan att något rimligt skäl finnes, varför hon så skall stäckas i sin verkan. Är åt den borgenär, till vilken lösören överlåtits, företräde tillerkänt vid ett tillfälle, då hans rätt kommer i kollision med andra borgenärers anspråk, så bör han ock vid varje annat tillfälle åtnjuta företräde för samma rätt i förhållande till samma eller med dem likaberättigade borgenärer.”, Nordling s. 45. 650 Nordling s. 75f. I de överläggningar, som föregått den närvarande lagstiftningen finns ej heller den ringaste antydning härom, att åtskillnad borde vara emellan utmätningsoch konkursfall, men väl motsatsen. Visserligen framhålls [...] utmätningsfrågan, men sådant torde ha föranletts av den omständighet, att vid lagstiftningsfrågans uppkomst konkurser icke voro bland befolkningen i allmänhet brukliga, och att
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=