richard nordqvist Nordling ansåg att uttalandet var betydelselöst. Preambeln kunde inte upplysa om lagstiftarens verkliga motiv. För det första var motiveringen hämtad från en av motionärerna i riksdagen. Den upprepades osjälvständigt i preambeln, utan hänsyn till övriga förarbetsuttalanden. För det andra var preambeln mindre viktig av den orsaken, att själva lagstiftningshistorien från 1835 till 1845 gav en betydligt säkrare vägledning. Kunskapen om syftet hade utvecklats efter hand. 1845 var en dylik kunskap märkbar. Samma kunskap framträdde inte 1835. Dessutom hade regeringen valt att inte upprepa preambeln till 1845 års LKF, vilket kunde tolkas som ett avfärdande.646 Nordling drog slutsatsen att LKF inte var tillämplig på omsättningsköp. Om domaren vid en utmätning bedömde att transaktionen var ett riktigt köp skulleLKFinte tillämpas, eftersom äganderätten hade övergått vid avtalet. LKFvar enbart tillämplig på köp som i realiteten var hypotekariska pantsättningar. Lagstiftarens intention hade varit att införa ett rättsligt skyddåtdennaannars oskyddade rättsfigur. Problemet med skenköp kunde, enligt Nordling, lösas med en bättre tillämpning av gällande regler i handelsbalken och utsökningsbalken. Problemet var att den enda transaktionen som omnämns i LKFär köp.Aktörerna är säljare och köpare.Den skriftliga avhandling som skulle upprättas var en köpeavhandling osv. Nordling var dock konsekvent. Lagens rekvisit måste omtolkas, utifrån lagstiftarens avsikt att tillåta hypotekarisk pantsättning: Nu kanman invända att lagstiftarens intentioner (och därmed förarbetena) egentligen var överflödiga för Nordlings analys. Införandet av publicitetskravet och det vid 1840 års riksdag ådagalagda problemet att dylika transaktioner istället för att motverkas tvärtom uppmuntrades, och lagstiftarens beslut att enbart revidera 1835 års LKF, lämnade intget tolkningsutrymme. Det hade bara funnits två alternativ i lagstiftningen, där lagstiftaren både 207 646 ”Förmodligen insåg [lagstiftaren] ej ännu med full tydlighet, varåt den av honom inslagna banan förde, och ansåg sig därför kunna utan motsägelse med berörda ord inleda sina lagstadganden. I förordningen av år 1845 förekomma ej dessa eller andra dylika uttryck, sedan riktningen i den nya lagstiftningen blivit mera tydlig...”, Nordling s. 66. 647 Nordling s. 67. I enlighet med denna utgångspunkt, som i förordningen icke finnes omnämnd, men däri dock förutsättes, måste man sedermera tolka de uttryck, som däri förekomma. Med ”köpeskillingen” förstås tillvaron av en fordran och med köpeskillingens ”belopp” den fordringssumma, för vilken säkerhet genom avtalet vinnes. Köparens skyldighet att ”med ed betyga [...]” kan icke innebära annat, än att han skall edeligen försäkra, att han verkligen äger en fordran, som motsvarar den uppgivne köpeskillingen... 647
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=