richard nordqvist emot att Nordling i dessa förarbeten kunde utläsa en tydlig intention bakom 1845 års LKF(även om det var en klart olämplig intention).640 Sedan återstod frågan hur lösöreköpet skulle uppfattas på ett mer allmänt systematiskt plan, dvs. i förhållande till obligations och sakrätten. Vissa hävdatde att LKF enbart var en utvidgning av den gällande rätten. Publicitetsförfarandet var enbart ett substitut för kravet på tradition. Det förutsatte dock att man utgick från att tradition var ett nödvändigt moment för äganderättens övergång vid köp. Det var starkt omdiskuterat i 1800-talets rättsvetenskap. I den svenska räten hade båda uppfattningarna förfäktats. Nordling redovisade doktrinen på området (en entydig lagregel fanns inte) och drog slutsatsen att äganderätten övergick vid avtalsslutet. Man kunde förvisso hävda att köparen blev mera skyddad i sin äganderätt genom traditionen, men det betydde inte att äganderätten i sig inte övergick redan genom avtalet.641 Man kunde dessutom invända att frågan var irrelevant, eftersom det förutsatte att lösöreköpet enligt LKFvar ett riktigt köp och ingen förtäckt pantsättning. Nordling övergick till det han uppfattade som den enda relevanta frågan. Hade lagstiftaren ens haft vanliga köp i åtanke vid utfärdandet av LKF? Hade lagstiftaren haft för avsikt att ge sakrättsligt skydd åt köpare? Införandet av publicititetsförfarandet talade emot det. Men var det istället fråga om en förtäckt pantsättning blev det begripligt; då var det nödvändigtmed ett traditionssubstitut. Nordling hänvisade till den rättspolitiska intentionen: 205 640 En förändring var det inte fråga om: ”Då lagstiftningsfrågan kom till riksstånden, remitterade de alla betänkandet tillbaka till utskottet i den syftning, att de nya bestämmelser, som kunde finnas nödiga, skulle vila på den i herr Günthers reservation uppställda princip. [...] Utskottet utarbetade ock, i enlighet med återremissernas syftemål, ett förslag till författning om lösöreköp, som väl undanröjer 1835 års förordning, men i själva verket icke utgör annat, än en på henne [...] uppförd byggnad.”, Nordling s. 55f. 641 Nordlings distinktion kan tolkas som ett föregripande av skillnaden mellan statisk och dynamisk sakrätt, och prioriteringen av omsättnings- och borgenärsskyddet: ”En särskild sak är, att köparen genom sakens mottagande blir mera skyddad i sin äganderätt, att denna därigenom blir mera privilegierad. Vi förneka [...] ingalunda, att ifrån rationell synpunkt köparen först med traditionen vinner fullt skydd för sin rättighet, emedan han därmed får hennes föremål inom den krets, där hans vilja är uteslutande verksam, och att han dessförinnan äventyrar, att tredje man kan i god tro förvärva rätt till saken förenad med besittning av henne, för vilken hans rätt då måste vika. Men möjligheten därav hindrar oss icke att anse honom efter köpets avslutande vara ägare till saken, såvitt vi nämligen icke vid äganderätten fästa begreppet av absolut giltighet, utan giva åt denna rättig- het, ej mindre än åt andra, bestämningen av relativitet.”, Nordling s. 63f. En sådan åsikt om villkoren för nämnda föreskrifters tillämplighet står ... icke i överensstämmelsemed de yttranden, som hos lagstiftande myndigheterna under
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=