richard nordqvist Utgångspunkten var det juridiska systemet och de institut som utgjorde detta system.En ny åtgärd från lagstiftaren måste nödvändigtvis betraktas som ett möjligt tillskott till detta system. Den enhetsskapande grunden var ett utvecklingsperspektiv; systemet kunde inte göras begripligt utan hänsyn till yttre och inre drivkrafter. Då var det enbart logiskt att lagstiftarens åtgärder måste betraktas på samma sätt. Lagstiftaren hade rimligen ett motiv eller en förklaring till sitt handlande, och detta motiv måste få en självklar betydelse när förhållandet mellan åtgärden och systemet skulle analyseras. Laghistorien var således ett kunskapsintresse in abstracto. Om det sedan fanns ett hjälpmedel som upplyste om denna historia var det givetvis en fördel. Det självklara institut som aktualiserades var panträtten, här pant i lös egendom. Nordling utgick som en självklarhet från den romerska rätten. Initialt fanns ingen panträtt. Snarare användes existerande avtalsformer. När Rättsfiguren fiducia innebar att försträckning mot säkerhet ingicks med ett köpeavtal och löfte om återförsäljning när fordran infriades. Först senare urskildes panträtten som ett eget moment. Då kunde äganderättsöverföringen skiljas från försträckningsmomentet. Fördelen var dels att samma egendom då kunde användas som säkerhet även för andra försträckningar, dels att löftet om rätt till återköp ersattes av borgenärens rätt att välja att antingen behålla fordringsrätten eller sälja egendomen och erhålla betalning ur försäljningssumman. Fiducia ersattes av rättsfigurerna pignus och hypotheca.626 Pignus var handpant. Hypotheca krävde inte att besittningen till egendomen övergick till borgenären. Annars fanns ingen skillnad mellan dessa former.627 Svensk rätt hade olika former av panträtt belagda sedan medeltiden. Hypotekarisk pantsättning och inteckning av 201 625 Nordling s. 4. Egen kursiv. 626 Enligt romanistiken sanktionerades fiduciaenbart offentligrättsligt. Köpare som bröt löftet att återsälja egendomen drabbades avinfamia (H. Honsell, Römisches Recht, 6:e uppl., Heidelberg 2006, s. 79). 627 Ulp. D. 13.7.9.2: proprie pignus dicimus, quod ad creditorem transit, hypothecam, cum non transit nec possessio ad creditorem, vi kallar det träffande pignus, som överlämnas till borgenären, hypotheca, när besittningen inte övergår till borgenären. att framställautvecklingsgångenoch den slutliga ståndpunkten av det rättsinstitut, till vilket [LKF] närmast sluta sig; att angiva det förfaringssätt i tillämpningen av de äldre rättsliga föreskrifterna, somgivit anledning till den nya lagstiftningen; att framlägga dennalagstiftnings historiaoch demotiv, på vilka hon grundats; att utreda det införda lösöreköpets juridiska betydelse och plats inomrättssystemet; samt att undersöka de nya bestämmelsernas ändamålsenlighet och vilka lagstiftningsåtgärder böra med anledning av dem företagas.625
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=