richard nordqvist Det var inte gäldenärens fel att transaktionen köp (med hyresavtal och löfte omåterköp) användes för att ställa säkerhet; gällande rätt gav inte utrymme för annat. Ett uttryck för det var att transaktionerna hade förekommt redan före 1835. Nu poängterade reservanten att det fanns ett problem med kreditförsörjningen. Därför var det olämpligt att frånta gäldenärerna de möjligheter somLKFgav dem.616 Problemet med skenköp eller förtäckt pantsättning var alltså sekundärt jämfört med behovet av krediter i jordbruket. Samma reservant upprepade också regeringens argument vid 1828-1830 års riksdag. Omman avskaffadeLKF:s publicitetsförfarande skulleman bli tvungen att istället skärpa de processuella reglerna. Domarna skulle få ett strängare ansvar att utreda gäldenärens egendomsförhållanden. Varje utmätning riskerade bli en utdragen, ineffektiv och för alla parter dyr process.617 Lämpligast var kompromissen att 1835 års LKF skulle behållas, men kompletteras med regeln att den som gjorde anspråk på godset kunde avkrävas ett intygande med ed att köpet hade ingåtts redligt.618 Förslaget godtogs av regeringen.619 Lagförarbetena till LKFvar typiska för 1800-talets lagstiftning, när lagförslaget inte byggde på ett kommittéutlåtande. Det enda som kan utläsas är en problemformulering, och vissa elementära förslag på en lösning: publicitetsförfarande eller förstärkning av processrätten? Först under 184445 års riksdag, då effekterna av LKF kunde utvärderas, specificerades ett politiskt syfte i form av behovet av kreditexpansion på landsbygden. I övrigt är det svårt att utläsa hur man föreställde sig att den här hybridlösningen skulle fungera: å ena sidan skulle förfarandet klargöra gäldenärens egendomsförhållandena, å andra sidan hade borgenärerna rätt vid utmätningen att ifrågasätta om köpet var ett köp. Även om köpet registrerades i enlighet medLKFkunde domstolen alltså på begäran av övriga borgenä199 616 ”Sedan man så allmänt både före och efter 1835 års förordning, vant sig vid att kunna genom ifrågavarande köpeavhandlingar begagna sin lösegendom såsom hjälpmedel för krediten, synes ej en tidpunkt av allmän och stor penningförlägenhet vara passande för att helt och hållet betaga de kreditbehövande denna utväg; och jag befarar därjämte, att den förra vanan tillika med det fortfarande behovet skulle hava större makt, än lagbudet, samt således endast tvinga till lagens kringgående på något nytt sätt.” 617 ”Följden däraf att köpeavhandlingarna, enligt utskottets förslag, ej behöva komma i dagen, förr än vid själva utmätningen, skall ock bliva, att snart sagt efter varje utmätning process uppstår, som sällan för utmätningssökanden kommer att medföra annat resultat, än ökade kostnader.” 618 Günther själv kallade detta en mellanväg mellan de två alternativen som hade varit relevanta sedan 1828 års riksdag. 619 LU:s utlåtande, nr. 102.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=