198 Mot detta kunde den ursprungliga invändningen anföras. Det stred både mot allmänna pantregler och mot regeln att en transaktion inte skulle ske under falsk beteckning: LUföreslog därför att 1835 års LKFskulle upphävas. Återigen föreslogs att lagstiftaren istället skulle skärpa det processuella förfarandet.613 Det ursprungliga syftet med 1835 års LKFhade varit att förhindra skenköp. Det hade inte realiserats. Då var det olämpligt att behålla samma lag.614 Reservanten ansåg det utsiktslöst att upprepa ett förslag som regeringen, med anledning av HD:s synpunkter, hade låtit falla. Lösöreköpen skulle även i fortsättningen tillåtas. Orsaken var att de uppenbarligen fyllde ett praktiskt syfte. Det tillät gäldenärer att upplåta det gods till säkerhet, som gäldenären i övrigt inte kunde undvara i den dagliga verksamheten.: e. v. nordling och lösöreköpsförordningen 613 LU:s betänkande nr. 69, s. (??). 614 ”... lagstiftaren [...] synes huvudsakligen böra fästa sitt ögonmärke på egentliga avsikten med författningen, som varit att förekomma, det gäldenärer, genom diktade avhandlingar, avyttra sin lösa egendom med förbehåll att densamma få innehava, för att undanhålla egendomen från utmätning och att såmedelst avhjälpa en brist i lagstiftningen. Att denna avsikt icke vunnits, utan att författningen motverkat sitt eget ändamål, förmodar utskottet av det föregående vara lika otvivelaktigt, som att orsaken därtill återfinnes i den avvikelse från en i lag gällande grundsats, som genom författningen ägt rum”, LU:s utlåtande nr. 69, s. 13. 615 s. 19. man synes härvid ha förgätit, dels att gällande lag icke medgiver panträtt i lös egendom, som av pantgivaren innehas, dels ock att en sådan pantsättning, under sken av köp, innebär en svekfull tillställning, den där ingalunda bör av lagstiftaren gynnas. å andra sidan hade ock den redlige låntagaren, som ej ägde annan tillgång, än den lösegendom han själv behövde för sitt dagliga bruk, funnit en utväg att, på sidan om lagens stadgande rörande lös pant, begagna sina tillgångar, såsommedel till en kredit, som han därförutan skulle hava saknat. Han behövde blott, i stället för pantförskrivning, som skulle hava medfört nödvändigheten av egendomens överlämnande till borgenären, ställa transaktionen i form av köp med därvid på god tro å ömse sidor förenat villkor, att vid skuldens betalning återfå äganderätten till egendomen, som emellertid skulle förbliva i säljarens vård. Denna utväg å gäldenärers sida att begagna även deras oumbärligaste lösegendom såsom underpant för krediten, och å borgenärers sida att i sådan egendom förskaffa sig säkerhet, utan att beröva sina debitorer nyttjanderätten, kom också småningom allt mer i bruk; och det felaktiga härvid låg mindre i själva saken, än i sättet eller den hemlighet varmed sådana transaktioner bedrevos.615
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=