richard nordqvist givit upphov till trygghet.609 LUdrog slutsatsen att klagomålen var mest representativa. Man återupptog förslaget från 1828-30 års riksdag att förbättra processrätten.610 Ärendet föll dock. Regeringen avgav inget motförslag.611 Vid1844-45 års riksdag återupptogs frågan om en ändring avLKF. Ärendet mynnade ut i att en reviderad version 20 november 1845. Publicitetsförfarandet bibehölls. Den enda ändringen var att möjligheten till ett edsgångsförfarande infördes. Diskussion som föregick revisionen var emellertid mer innehållsrik. Bakgrunden var givetvis diskussionen vid 1840-41 års riksdag, då effekterna avLKFhade granskats. Nu föreslogs i riksdagen antingen att LKFskulle upphävas eller att ett mer utvidgat publicitetsförfarande skulle införas. En motionär föreslog åter att LKF skulle ersättas med en lag omhypotekarisk pantsättning. Alternativen var alltjämt de samma. Nu avgav LUett yttrande som innehållsligt var ett steg framåt. Här formulerades ett politiskt syfte med en betydligt högre grad av precision. En reservant framförde ett kompromissförslag. 1835 års LKF skulle enbart ändringar. Argumentet byggde på synpunkter somHögsta domstolen hade framfört i ett remissvar till regeringen. LU instruerades sedan av riksdagen att utarbeta ett förslag i enlighet med dessa synpunkter, erkannerligen de synpunkter som Högsta domstolen hade formulerat. LU:s nya förslag antogs.612 Man kan därför utgå från att om några förarbeten upplyser om grunderna för 1845 års LKF, är det HD:s remissvar och reservationen. LUdiskuterade omLKFskulle revideras eller avskaffas. Nu erkändes det som hade påtalats redan vid första riksdagen: lösöreköpen var i realiteten säkerhetsöverlåtelser. Dessa hade en viktig funktion. Den ökade kreditmöjligheterna för aktörer som inte hade andra tillgångar: 197 609 ”... ingen enda har med lagliga bevis eller fakta styrkt, att [denna författning] förorsakat någon skada och man har allenast förmodat, att den är skadlig, emedan tillfälle därigenom skall beredas till uppgörande av falska köp till förfång för en annan fordringsägare än den personen, som inköpt lösöreegendomen. - Uti min domsaga hava sedan 1835 säkerligen mera än hundra sådana avhandlingar under de allmänna tingen ingivits, men, mig veterligt, har ingen enda rättegång om dem uppstått, hvilket förhållande måtte utgöra ett säkert bevis därom, att missbruk äro sällsynta.”, reservation av herr G. v. Röök, LU:s betänkande, nr. 122, s. 9. 610 Protokollen till 1840-41 års riksdag, LU:s betänkande nr. 122 och 171; EU:s skrivelse nr. 242. 611 Kungl. Maj:ts svar nr. 3, s. 32f. 612 Protokoll till 1844-45 års riksdag, LU:s betänkande nr. 69 och 102; EU:s skrivelse nr. 189. författningen lämnade den behövande, som ej äger andra tillgångar, än sin lösa egendom, och således ej har annan säkerhet att erbjuda, än ett tillfälle att, genom densammas upplåtande, bereda sig ett nödvändigt låneunderstöd.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=