188 ligt artikuleras, är på vilka grunder denna normkälla överhuvudtaget kan kallas rättskälla. Man inser snabbt varför frågan uppstår. Lagtext, rättspraxis och doktrin är rättskällor i kraft av att de kan härledas till tre enskilda aktörer.Enbart existensen av dessa aktörer gör att lagtext, praxis och doktrin är omedelbararättskällor. De är inte beroende av pragmatiska vägval. De aktualiseras på ett självklart sätt, eftersom det inte går att föreställa sig ett rättsväsen utan lagstiftare, domare eller rättsvetenskapsmän. Lagförarbeten har enmedelbar eller indirekt ställning. De är inte alls ovillkorligt nödvändiga. Till lagstiftaren kan domare och rättsvetenskap hävda att en mer effektiv metod vore att förbättra lagtextens form och innehåll istället för att använda förarbetena som utfyllnad. Ur juristernas eget perspektiv är det inte alls orimligt att uppfatta förarbetena som en störning eller oönskat intrång i den egna verksamheten; i varje fall är det oklart varför lagförarbetena skulle inta en jämbördig ställning med rättspraxis och doktrin.En rimlig hypotes i så fall är att lagförarbeten är ett hjälpmedel, dvs. en normkälla som aktualiseras i blott undantagsfall. Det hittills bästa motargumentet torde vara att lagförarbeten åberopas så pass ofta, i framför allt rättspraxis, att det inte är en korrekt bild av vad jurister faktiskt gör. Svagheten i det argumentet är att det är helt beroende av yttre kriterier. Kan inte lagförarbeten hävda att de är en rättskälla också på en inre grund? Frågan övergår då från vad som är iakttagbart i en yttre källa (domskäl etc.) till frågan om vad som ingår i juristernas kunskapsprocess. Frågan är enkel. Vad bidrar lagförarbetena med till övriga rättskällor? Vilken kunskap innehåller lagförarbetena, som varken domare eller rättsvetenskapsmän kan undvara? Förenklat redogör lagförarbeten för en politisk beslutsprocess. Den inleds med ett sakförhållande, en problemformulering, anger ett politiskt syfte och förklarar sedan i bästa fall hur detta syfte är tänkt att realiseras i lagtext och hur denna lagtext är avsedd att tillämpas. Men mellan det politiska syftet och transformeringen till lagtext finns också rent juridisk-tekniska överväganden: hur lagen ingriper i gällande rätt, vilka är de tänkbara följderna för systemet, för begreppsbildningen etc. Enbart innehållet gör att den misstanken ligger nära till hands att förarbetena har en mer omfattande roll än att upplysa om de argument som redovisas öppet i domskäl. Samtidigt medför materialets utredningskaraktär att det är svårt att definiera vilka kunskapselement som är särskilt viktiga, eller rentav oundgängliga. För att utreda denna fråga är det otillräckligt att utgå från den praktiska hanteringen av lagförarbeten i kommentarer och praxis. Istället är det nödvändigt att fråga vilken betydelse lagförarbeten kan ha haft (och alltjämt e. v. nordling och lösöreköpsförordningen
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=