174 Om man alltså inte utgår ifrån en antaget allmän ogiltighetsregel, som i de klassiska källorna inte kommer till klart till uttryck någonstans, och som heller inte”passar in”särdeles väl i det romerskrättsliga avtalssystemet, så slipper man ett av den moderna romanistikens problem, vad gäller avtals tredjemansverkningar. Då behöver man heller inte vara förhindrad att anta att tredjemansavtal mycket väl kunde vara verksamma – exempelvis på de sätt som verkar illustreras av de källor om mandatur tantum aliena gratia och alteri stipulari faciendi som ovan berörts. Denmothistoria som nyss avslutades är som nämndes i dess inledning tämligen tendentiös, och selektiv i vilka källor som behandlas. Mothistorian bygger på ett källurval där russinen plockats ur kakan, på ett sätt som är avsett att stärka historians antibudskap.Den är på så vis inte så lite problematisk, som historieskrivning betraktad – och den bör heller inte tas på allvar, som en seriöst menad beskrivning av romarnas rättsläge (vilket torde ha varit bra mycket mer komplicerat än vad som getts sken av). Poängen med mothistorian är att den, vad gäller ton, tendens och selektion, ska i stort sett motsvara det som ovan kallades för civilrättens gängse historieskrivning. Mothistorian kan därmed, kanske, tjäna till att misstänkliggöra historian. För misstänkas borde den. Det är jag knappast ensam om att tycka. Mycket av det som ovan kritiserats härrör på ett eller annat sätt från de tyska 1800-talsjuristernas och andras rekonstruktioner (varvid betoningen bör läggas på re-, som i om-konstruktioner) av förment historiska rättslägen. Rekonstruktioner som inte egentligen tjänat historiska syften, och som därmed kapat det historiska källmaterialet och utnyttjat det, konstruktivt och kreativt för sina egna syften. Att arbeta på det sättet var länge viktigt, då rätten vann sin legitimitet ur dess hävdvunnenhet (Volksgeist, osv), och det fanns alltså retoriska vinster med (eller närmast ett tvång) att anknyta sina påståenden om den gällande rättens innehåll till romerskrättsligt källmaterial. (Rättslig argumentation utan källstöd måste ofta framstå som svag, och de romerska rättskällorna var nog ofta vad som fanns att tillgå.) I takt med inte minst kodifikationernas genomslag har de moderna juristerna sedan länge fått nya texter att förhålla sig till, och modernismen har möjligen lett till ett allmänt uppsving för progressiv retorik, på bekostnad av tillbakablickande sådan. De retoriska vinsterna med att anknyta till ett äldre material har därmed förminskats. Processen har dock varit tredjemansavtalets tidiga historia Avslutning 5. ”
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=