Oavsett hur det förklaras står det klart att de romerska källorna ger klart uttryck för att mandat tantum aliena gratia var verksamma. Behovet av att ”förklara” hur sådana mandatavtal kunde vara verksamma (vilket ibland skett genom ganska avancerad konstruktionsjuridik)577 bygger uppenbarligen på uppfattningen om att det fanns en huvudregel av innebörd att tredjemansavtal var ogiltiga. Omman dock, i motsättning till vad som ofta antagits, utgår ifrån att det i klassisk romerskinte fanns någon regel enligt vilken tredjemansavtal i allmänhet saknade verkan – en generell regel som endast med mer eller mindre avancerade omtolkningar låter sig förenas med de klassiska juristernas mer differentierade avtalsrättsliga systematik – så försvinner behovet av att ”förklara” det aktuella mandatavtalets tilllåtlighet och verkan. oskar mossberg 173 574 Latin: ”Mandati actio tunc competit, cum coepit interesse eius qui mandavit: ceterum si nihil interest, cessat mandati actio, et eatenus competit, quatenus interest […]”. Inledningen följs sedan av ett antal exempel, som går ut på att det krävs att mandanten har ett intresse och en skada för att kunna stämma mandatarien med en actio mandati. 575 Schulz, Classical Roman Law s. 489. 576 Schulz skriver Titius istället för C. 577 Jfr den packade texten ovan. därutöver sträcker sig talan inte längre än hans intresse. […]”.574 Som synes är situationen där den omvända mot den Zimmermann använder för att exemplifiera ett mandat helt i tredjemans intresse. I digestastället finns först ett intresse, som sedan försvinner, och hos Zimmermann saknas först ett intresse, som sedan uppstår. Zimmermanns resonemang ger därmed intryck av att vara förankrat i lösan sand. Ytterligare en annan förklaring till mandatum (tantum) aliena gratias verksamhet ges av Schulz.575 Han ger exemplet att A gett B mandat att betala en summa pengar till C576. Detta menas vara ett verksamt mandat, därför att det inte involverar direkt företrädarskap (direct agency), och då B inte lovat A att betala pengarna till C, utan snarare att utföra mandatet, vilket A kan återkalla när som helst. Schulz skriver inte ut det, men det avgörande torde vara att det inte rör sig omen tredjemansstipulation (vilket det gjort om B lovat A att betala C), utan om ett uppdragsavtal (mandatet att betala).Det skrivs i en kontext som berör alteri stipulari och per extraneam, och det direkta företrädarskap som kunde vara aktuellt torde vara att B skulle företräda C (C förvärvar rättigheten direkt genom Bs agerande, i strid med per extraneam-maximen). Hade B företrätt C hade A naturligtvis inte kunnat återkalla Bs uppdrag, eftersom A inte vore uppdragsgivare, vilket innebär att B måste vara As uppdragstagare, och att C inte förvärvar någon rätt genom att A ger B mandatet (i strid med alteri stipulari-maximen), utan först genom att B fullgör sitt uppdrag och förmedlar pengarna till C.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=