172 tredjemansavtalets tidiga historia 569 Zimmermann, The Law of Obligations s 423; jfr Watson, The Contract of Mandate in Roman Law s 116 f. 570 Zimmermann, The Law of Obligations s. 424. 571 Hänvisningen lyder: ”Cf. supra, pp. 35 sqq.” (dvs ”Jfr ovan, s 35 ff ”), vilket avser avsnittet om intressekravet i kapitlet om alteri stipulari. Det handlar först och främst om stipulatio, men Zimmermann menar att alteri stipulari nemo potest gällde även för andra avtalstyper än stipulatio (se s. 35 vid och i not 6, jfr s. 423 vid och i not 79). 572 I den svenska översättningen av Kaser & Knütel, Romersk privaträtt s 355, översätts mandatum med uppdragsavtal. 573 Gaius, Digesta 17.1.2.2, skulle på svenska lyda ungefär: ”[Det är helt] i tredjemans intresse, om t ex jag ger dig mandat att sköta Titius affärer, eller köpa en gård till honom eller att borga för honom.” (Latin: ”Aliena tantum, veluti si tibi mandem, ut titii negotia gereres vel ut fundum ei emeres vel ut pro eo fideiubeas.”) Borgensexemplet (fideiubeas) återkommer i Ulpianus, Digesta 17.1.6.4, som dock torde beröra processuell borgen (pro seio intervenias, dvs intervenera för Seius). Där berörs även att låna ut pengar till Titius (Titio credas). Ett sådant intresse kan dock uppstå senare, genom att huvudmannen A (inte mandatarien B) anses som negotiorum gestor, för C, och kan göras ansvarig i förhållande till C genom en actio negotiorum gestorum directa, om C drabbas av skada genom Bs åtgärder. Huvudmannen A tillräknas alltså sin mandatarie Bs agerande i relation till C, och A blir därmed att anse som den ersättningsskyldige negotiorum gestorn i relationen A–C.569 A, som först saknade aktionabelt intresse, får genom Cs ersättningskrav ett aktionabelt intresse mot B, och kan rikta regressanspråk mot B under en actio mandati directa. Så menar Zimmermann att: ”The actio mandati directa can therefore be brought by A against B, and the mandatum aliena tantum gratia can be regarded as valid only, if and when the former has an actionable interest: and that is entirely in harmony with […] the inherent limitation of alteri stipulari nemo potest.”.570(Alteri stipulari-maximen används då alltså i en sådan vid bemärkelse som inkluderar per extraneam-maximens bud om att C inte kan berättigas genom As och Bs kontraherande, samt i samband med en hänvisning till det kapitel i Zimmermanns bok som behandlar avtalsräckviddsfrågor i vid mening.)571 Zimmermann försöker alltså förklara hur ett mandatum aliena tantum gratia (en tentativ svensk översättning kunde vara uppdragsavtal helt till tredjemans förmån)572 kan vara verksamt, trots att alteri stipularimaximen (som i hans värld får inbegripa också per extraneam) borde innebära dess overksamhet. Zimmermanns exempel finner stöd i ett annat Digestaställe, 17.1.2.2, som tillskrivs Gaius och ger tre exempel på fall då ett mandat är helt i tredjemans intresse, varav ett är då A ger B mandat att sköta om Cs angelägenheter.573 Som nämnts hänvisar Zimmermann till Ulpianus, Digesta 17.1.8.6, som (fritt översatt) lyder: ”Actio mandati finns från början, när han som givit mandatet har ett intresse, men om han upphör att ha ett intresse, så upphör actio mandati [att föreligga],
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=