oskar mossberg De verksamma mandatavtalen var alltså sådana som ingicks (1) i huvudmannens eget intresse, (2) i tredjemans intresse, (3) i huvudmannens eget och mellanmannens intresse, (4) i mellanmannens och tredjemans intresse samt (5) i huvudmannens eget och tredjemannens intresse. Sådana som ingicks (helt) i mellanmannens intresse ([tantum] tua gratia) var dock inte verksamma som mandatavtal. Av de femverksamma formerna är mandatavtal helt i tredjemans intresse (tantum aliena gratia) av särskilt intresse i sammanhanget. De ovan berörda maximerna, alteri stipulari nemo potest, ochper extraneam personam nihil adquiri posse, kunde nämligen – om man skulle se dem som maximer med generell räckvidd – innebära att sådana mandatavtal vore verkningslösa. Ett verksamt mandatum tantum aliena gratiainnebär ju såväl att mandatavtalsparternas kontraherande påverkar annans rättsställning (vilket kunde förmenas vara oförenligt medalteri stipulari), som att den utomstående förvärvar rätt genomderas rättshandlande (vilket skulle stöta på patrull, givet per extraneam personam-maximen).565 Trots detta, och trots att mandanten alltså per definition helt saknar intresse, behandlas sådana mandat i källorna som fullt ut verksamma – och mandatet kunde alltså användas för att berättiga tredjeman.566 171 obestridligt övertygande, men det är förenligt med andra källställen, som rimligen endast kan beröra verksamma mandatavtal, och Gaius torde ha varit ringa intresserad av mandatum såsom materiellt civilrättsligt institut, då han hade att förhålla sig till formularprocessen enligt ovan, vilket innebär att det viktiga för honom var när man hade en actio mandati, inte när någon givit ett mandatum (i den strikt juridisk-tekniska mening som nog är ett senare påfund). 565 Jfr 2.3 ovan. 566 Jfr ovan citerade Gaius, Digesta 17.1.2 pr, samt 17.1.2.2, Ulpianus, Digesta 17.1.6.4 samt Justinianus, Institutiones 3.26.3. 567 Jfr Turpins Anmälan av Watson, Contract of Mandate in Roman Law, The Cambridge Law Journal 1963 s. 155 ff, på s. 156 f; Zimmermann, The Law of Obligations s. 424 med not 82. 568 Se till det följande, Zimmermann, The Law of Obligations s. 423 f med hänvisningar. Tredjemansavtalstvivlare har föreslagit flera tänkbara förklaringar till detta. En har varit att spela interpolationskortet, och hävda att den tillsynesvarande oförenligheten uppstått genom senare ändringar i någon av de relevanta passagerna.567 Det är i och för sig inte möjligt att motbevisa. Det är dock lika omöjligt att bevisa, och tycks mindre tilltalande. En annan lösning har föreslagits av Zimmermann, som menar att en lösning finns implicit i Digesta 17.1.8.6.568 Han menar att, om B lovar A att ta hand om Cs angelägenheter, så har A inget (aktionabelt) intresse i saken (annars hade det inte rört sig om ett mandatum aliena tantum gratia, utan mea et aliena gratia).
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=