oskar mossberg 169 552 Utöver advokater kan nämnas agrimensorer (en slags landövervakare eller lantmätare) och arkitekter. Se DeNardis, The Writings of the Roman Land Surveyors: Technical and legal aspects t ex s. 6 f. Jfr Zimmermann, The Law of Obligations s. 413 m hänv. 553 Engelskans och franskans ord för lön, salary och salaire, stammar båda från latinets salarium, som härleds från ordet för salt, sal, och bäst kan översättas som saltpengar. Det finns flera kul historier till förklaring av ordvalet, som att romerska legioner ursprungligen fick betalt i salt (”för att salt var så värdefullt, jfr Matteusbrevet 5.13: ’Ni är jordens salt’”; så: Zimmermann, The Law of Obligations s 417), eller att de (senare) fick pengar att själva köpa salt för, när officerarna som delade ut saltet insåg att det var ineffektivt att själva frakta och förvara allt salt, eller att det var priset för att få legionärerna att erövra salttillgångar, eller för att vakta saltvägarna till Rom (via salaria). 554 Zimmermann, The Law of Obligations s 413, där det vackra uttrycket ”infra dignitatem” förekommer. 555 Zimmerman, The Law of Obligations s. 415 och 416. 556 Zimmerman, The Law of Obligations s. 415 f. 557 Zimmerman, The Law of Obligations s. 415 f. Jfr Strömholm, Juristroll och samhällsutveckling, SvJT 1982 s. 1 f. 558 Zimmermann, The Law of Obligations s 418, uppmärksammar att advokater verkar ha varit särskilt giriga, då romarna flera gånger försökte införa maxbelopp för vad som var tillåtet att kräva, se s. 418 vid och i not 35. 559 Jfr T Honoré, Emperors and Lawyers s 97 och s 56 ff, samt Zimmermann, The Law of Obligations s. 416. varvid konsensus och därmed avtalsverkan aldrig uppstod). Det var helt enkelt en hederssak. Några av de viktigare fallen då mandat användes var vid (vad som nu skulle kallas) olika typer av rådgivningsavtal. Inte minst kan nämnas advocatusavtal.552 En advokat borde vägra lön (salarium)553 då det var under hans värdighet att uppbära sådan.554 Eftersom en mandatarie dock inte skulle behöva gå back på uppdraget kunde han kräva kostnadstäckning och ersättning för skada. Vid den klassiska tidens början torde dock en advokat därutöver vanligen förvänta sig en viss remuneration, ett honorar (honorarium), vilket synes böra betraktas som en remuneratorisk gåva.555 Förväntningarna motsvarades dock inte vid denna tid av någon exigibel obligatio – det fanns ingen tillgänglig formula för det ändamålet.556 När det gäller advokater har skälet för detta föreslagits vara att de ägnade sig åt en av de fria konsterna (artes liberales) och att man för det inte kunde räkna med att få något betalt; det var inte ett jobb, utan något att ägna sig åt på fritiden.557 (Det gällde även många romerska statsmän, vars politiska oväld alltså i någon del garanterades av deras ekonomiska beroende – som förväntades förvärvas på annat håll.) Senare ändrades dock inställningen till mandatariers rätt till ersättning, varefter det inte längre ansågs skamligt att kräva betalt, för till exempel sin advokatyr.558 Vid Papinianus tid hade det blivit kutym att ge vissa mandatarier salarium,559 och krav på ett utfäst sådant kunde verkställas genom en talan i den
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=