168 denne,544 eller i att något annat skulle ges till eller göras för tredjeman.545 Mandanten kunde återkalla uppdraget, så länge saken var orörd (res integra),546 och avtalet upphörde om endera parten dog (mandatummorte solvitur).547 Om mandatarien inte fullgjorde kunde mandanten rikta anspråk mot honom under förutsättning att mandanten hade ett ekonomiskt intresse. Vid Gaius tid var den tillämpliga processformeln actio mandati,548 men redan tidigare kunde (skadestånds) anspråk framställas, enligt Lex Aquilia.549 Kort sagt var alltså mandatum en mångduglig avtalstyp, tjänlig för åtskilliga olika syften – inklusive att berättiga tredjeman. Tredjemannen fick dock inte själv någon talerätt, har det påståtts.550 (Det kan möjligen tas som en bekräftelse på betydelsen av per extraneampersonam-maximen, omman nu vill det.) tredjemansavtalets tidiga historia 544 Gaius, Institutiones 3.156, som, i linje med Sabinus åsikt torde innebära att det var ett bindande mandatavtal, om mandatarien förutan mandatet inte hade lånat ut pengar till Titius. 545 Jfr Gaius, Institutiones 3.155, 3.156, 3.161 och 3.162 för exempel på föremålet för mandatum. Se även Zimmermann, The Law of Obligations s 420 ff (”The mandator could request the mandatory to clean clothes, to build a tomb, or to engage in any other (factual) activity.” Till de viktigare mandatavtal torde ha räknats advokatavtalen, mandatum iudiciale, jfr a a s. 413, 421, ) 546 Gaius, Institutiones 3.159. 547 Gaius, Institutiones 3.160. Jfr Zimmermann, The Law of Obligations s. 424 ff m hänv. 548 Jfr Kaser & Knütel, Romersk privaträtt s. 356 f och s. 580. 549 Se allmänt om mandatariens ansvar Watson, The Contract of Mandate in Roman Law s. 195 och jfr Zimmermann, The Law of Obligations s 426 f m hänv. 550 Jfr Zimmermann, The Law of Obligations s. 49, 423. 551 Latin: ”Mandatum nisi gratuitum nullum est: nam originem ex officio atque amicitia trahit, contrarium ergo est officio merces: interveniente enim pecunia res ad locationem et conductionem potius respicit.”, vilket är ett av de populärare ställen att stödja mandatavtals beneficitet på. Jfr även Gaius, Institutiones 3.162; Javolenus, Digesta 17.1.36.1 (mot slutet) och Justinianus, Institutiones 3.26.13. Den svenska översättningen väsentligen överensstämmande med Kaser & Knütel, Romersk privaträtt s. 355. Mandatums karaktär av beneficiet är något av en historia för sig. ”Ett mandatum som inte är vederlagsfritt är inget mandatum: uppdraget grundas i pliktkänslan och vänskapen och det som pliktkänslan påbjuder är oförenligt med lön. Om pengar kommer in i bilden är rättsförhållandet snarare ett arbetsavtal eller arbetsting [locatio conductio].”551 Så inleds Paulus, Digesta 17.1.1.4. Källstället antyder något av den tidiga synen på mandat. Den person som gavs mandat förväntades vara altruistisk och agera på grund av sin pliktkänsla och (förmodade) vänskap med den uppmanande mandanten, inte på grund av eget (vinst) intresse. (Var de inte vänner kunde mandatarien förstås vägra åta sig uppdraget,
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=