oskar mossberg sen kunde vara uttrycklig lika väl som underförstådd.533 Så länge uppdragstagaren, mandatarien, skulle utföra tjänsten benefikt (en sanning med modifikation, jfr nedan),534 och i annans intresse,535 kunde mandatet gälla varje form av syssla eller angelägenhet, rättslig eller faktisk,536 förutsatt att den inte var otillåten,537 och att den kunde bestämmas till innehåll och omfång.538 Till skillnad från stipulatio medförde mandatum ömsesidiga förpliktelser.539 Mandatarien var skyldig att utföra mandatet540,541 och uppdragsgivaren, mandanten, att ersätta mandatariens utlägg.542 Uppdraget kunde vara i mandantens intresse, men det kunde alltså även vara i tredjemans intresse,543 och kunde till exempel bestå i att låna ut pengar till 167 533 Jfr Gaius, Institutiones 3.136 där det framhålls att det är konsensus, och inte mediet, som är det väsentliga. 534 De viktigaste källtexterna är i kronologisk ordning, Javolenus, Digesta 17.1.36.1; Gaius, Institutiones 3.162 (jfr 3.155, in fine) och Paulus, Digesta 17.1.1.4. Javolenus var Cealius Priscus första efterträdare som ledare för den Sabinianska skolan, och verkade kring början av 100-talet e kr. Se om kravet på beneficitet särskilt Watson, The Contract of Mandate in Roman Law s 102 ff. Se även Zimmermann, The Law of Obligations s. 413 och s. 415–420 samt jfr Kaser & Knütel, Romersk privaträtt s. 355. 535 Jfr Gaius, Institutiones 3.155. Ett avtal i enbart ”mandatariens” intresse var alltså inte mandatum. Jfr Zimmermann, The Law of Obligations s. 421 f och vidare nedan. 536 Se särskilt Zimmermann, The Law of Obligations s. 420 f. 537 Gaius, Institutiones 3.157 nämner uppdrag i strid mot god sed (contra bonos mores), och exemplifierar med stöld (furtum) och förtal (iniuriam). 538 Jfr Kaser & Knütel, Romersk privaträtt s. 355 f. 539 Kaser & Knütel, Romersk privaträtt s 356. Jfr Gaius, Institutiones 3.155 och 3.161. Se även Zimmermann, The Law of Obligations s 414, som dock framhåller att mandatariens rätt att kräva utläggsersättning eller i annat fall hållas skadeslös med en actio mandati contraria inte innebär att mandatum var varesig ett (heltigenom) bilateralt eller ett reciprokt avtal. Mandatariens krav måste inte alltid uppstå, utan är beroende av omständigheter i det enskilda fallet (om mandatarien har några utlägg eller lider någon skada), och mandatarien åtog sig inte uppdragför att få ersättning (avtalet var ju benefikt). 540 Mandat innebär att någon får en kompetens, i samband med ett uppdrag. Uttrycket mandatum härleds dock från latinets manum dare, eller in manum dare som betyder i hand göra (jfr handräckning), och latinskt-allmänspråkligt användes mandatum i en vidare betydelse än den snävt juridiska, som ”att anförtro något”, ”att auktorisera” eller ”att ge ett kommando”. Jfr om etymologin Schulz, Classical Roman Law s. 554. 541 Frågan ommandantens möjligheter att genomdriva mandatariens förpliktelser är mycket omdiskuterad, se för en sammanfattning och v hänv Zimmermann, The Law of Obligations s. 414 not 8. 542 Jfr Hallebeek, Roman Law, i Hallebeek & Dondorp (ed:s) s. 15. 543 Gaius, Institutiones 3.155 inleds med: ”Mandatum consistit, siue nosta gratiae mandemus siue aliena”, som fritt översatt till avtalsrättska betyder ”Mandatum uppstår, vare sig vi ger mandatet i vårt eget intresse, eller i en tredjemans”.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=