166 Inventeringen så långt innehåller exempel på fall som kan betraktas som tredjemansavtal i vid mening, där avtalen enligt romersk var verksamma. Enligt ovan fanns det även stipulationer till förmån för tredjeman (stipulatio alteri) somkunde vara verksamma. Frasen alteri stipulari nemo potest hade därmed inte generell räckvidd – inte ens när det gällde stipulationer i egentlig mening. Till de anförda exemplen kan läggas avtalstypen mandatum, vilken kunde användas i det huvudsakliga syftet att berättiga tredjeman. Gaius (Institutiones 3.155–162) berör mandatum sist av konsensualavtalen, vilket möjligen tyder på att det var den yngsta avtalstypen av dessa.530 Mandatumvar dock känt redan på Ciceros tid (106–43 f kr).531 Det var som nämnts ett konsensualavtal, vilket innebär att bindningsverkan åstadkoms genom parternas konsensus, och att de stränga formkrav som ibland annars gällde inte hade någon betydelse för mandatum.532 Överenskommeltredjemansavtalets tidiga historia 527 5.3. Jfr Kaser & Knütel, Romersk privaträtt s. 502. 528 Se Gaius, Institutiones 2.102–108 och jfr Justinianus, Institutiones 2.10.1 samt t ex Kaser & Knütel, Romersk privaträtt s. 501 ff. 529 Se särskilt Wesenberg, Verträge zugunsten Dritter s. 38 m hänv. 530 Schulz, Classical Roman Law s. 554. 531 Cicero skriver i talet Pro Sexto Roscio Amerino, kap 38, vid 111: ”mandati constitutum est indicium non minus turpe quam furti” (och jämför allså osedligheten av att inte rätteligen fullgöra ett mandat med den vid stöld). 532 Paulus, Digesta 17.1.1 pr: ”Obligatio mandai consensu contrahentium consistit”. Jfr Gaius, Institutiones 3.162 och se Watson, Contract of Mandate in Roman Law s. 61 ff. Uppdragsavtalet mandatum 4.2.5. Libraltestamentet var känt redan i de tolv tavlornas lag,527 och innebar att arvlåtaren mancipierade (överlät) sin förmögenhet för en symbolisk summa (nummo uno = för ett mynt) till en köpare, kallad familiae emptor, som ett slags god man. I samband med överlåtelsen förordnade arvlåtaren genom nuncupatio (formbundet villkor uttalat i samband med mancipationsritualen) den person som skulle ärva hans förmögenhet.528 Den tilltänkte arvtagaren kunde efter arvlåtarens död föra en vindikationstalan om arvet (hereditas petitio) mot familiae emptor, liksom mot varje annan person som hade besittning till dödsboet, vilket innebar att libraltestamentet som rättshandling hade tredjemansverkningar. Härskande lära är dock att tredjemansverkningarna berodde på användningen av nuncupatio, ochintepå att det rörde sig om ett (informellt) förvaltningsavtal (pactum fiducia) mellan arvlåtaren och familiae emptor. Tanken är att libraltestamentet inte bör ses som ett tredjemansavtal, då nuncupatio inte hade avtalskaraktär, eftersom emptors förpliktelse inte grundades på en viljeförklaring från hans sida (som vid t ex stipulatio), utan på arvlåtarens ensidiga bestämning.529
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=