oskar mossberg Ett första sådant fall rör pantförsäljning, och gäller då en panthavare säljer pant, och överenskommer med köparen om att gäldenären (som underförstått torde vara identisk med pantsättaren) ska ha rätt återlösa panten genom att betala köparens pris. I sådana fall sägs gäldenären kunna vindicera saken genom en actio in factum, det vill säga en talan utformad för det enskilda fallet,521 mot köparen. Pantsäljarens och pantköparens avtal kan i dessa fall sägas ha verkan som ett egentligt tredjemansavtal, eftersom tredjemannen gäldenären får en självständig kravrätt mot en av parterna, i enlighet med parternas avtal.522 Ett annat fall rör deponering av annans sak, med överenskommelse om att den ska lämnas ut till ägaren. Detta fall har behandlats på flera ställen,523 som har menats ha det gemensamt att de tillerkänner tredjemannen en talerätt avseende utbekommande av saken.524 165 521 En actio in factum var en talan som inte passade in under någon av mönsterformlerna, men som pretorn trots det medgav en actio. Genom att göra det utvecklade pretorerna (i samråd med jurister) edikten, och därmed den romerska rätten. Om en viss actio in factum (dvs där de relevanta omständigheterna var identiska) medgavs flera gånger torde den under den klassiska tiden ha kunnit föras in i edikten och där bli en ny mönsterformel. Jfr Kaser & Knütel, Romersk privaträtt s 53, med allmänna hänvisningar på s. 48. 522 Digestastället nämner även en möjlighet för gäldenären att, vid betalning till köparen, genom en panttalan (actio pigneraticia) överta säljarens anspråk mot köparen (actio venditi), jfr därom Wesenberg, Verträge zugunsten Dritter s. 17 f och 23 f. 523 Se Diocletianus (ca 243–316) Reskript som finns återgivet i Codex Justinianus 3.42.8 (se ssk 1, in fine), Basiliken 15.4.28, ett Paulusbeslut i Collatio 10.7.8 (vilket bör användas försiktigt, menar Wesenberg, Verträge zugunsten Dritter s 26 f, jfr även s. 25 not 8), Africanus,Digesta 16.3.16. Jfr Wesenberg, a a s 25 ff och Hallebeek, Roman Law, i Hallebeek & Dondorp (ed:s) s. 18 f. Jfr även det liknande fallet hos Paulus, Digesta 16.3.26 pr, och därom Hallebeek a a s. 18. 524 Jfr Hallebeek, Roman Law, i Hallebeek & Dondorp (ed:s) s 18 f, samt Wesenberg, Verträge zugunsten Dritter s. 25 ff. 525 Se särskilt Wesenberg, Verträge zugunsten Dritter s 35 ff m hänv till tidigare diskussion. 526 Se formeln hos Gaius, Institutiones 2.104, jfr Justinanus, Institutiones 2.10.1 ff. Jfr även Kaser & Knütel, Romersk privaträtt s 501 f samt Wesenberg, Verträge zugunsten Dritter s. 35 f. Parentetiskt kan nämnas det äldre mancipations- eller libraltestamentet, testamentum per aes et libram, kunde användas för att åstadkomma tredjemansverkningar.525 Parentiserandet grundas i att det med nutida terminologi rör sig om arvsrätt, och inte avtalsrätt. Den distinktionen är dock i hög grad ett senare påfund, och redan användningen av överlåtelseformen mancipatio (ritual genom vilken äganderätt överläts) innebär att rättsfiguren förtjänar att åtminstone nämnas, i detta sammanhang. Att ensärskildmancipationsformel användes kan vad jag ser inte anses utesluta det.526
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=