164 Även utanför stipulationsfallen fanns det verksamma tredjemansavtal. Om någonlånade ut pengar i annans namn, tillföll den kondiktionstalan som kunde användas för att återkräva lånet den i vars namn pengarna lånats ut.516 Ett fall som haft relativt stor betydelse för senare tiders rättsdogmatik är ett specialfall av villkorad gåva, donatio sub modo.517 Enligt äldre romersk rätt, i fall då en gåva getts och villkorats på så vis att den efter viss tid skulle ges vidare till en tredjeman, saknade såväl givaren som tredjemannen talerätt för det fall gåvomottagaren inte presterade till tredjemannen (om inte ”tredjemannen” var berättigad enligt en stipulatio, men då rör det sig ju inte om en tredjeman i egentlig mening).518 I senklassisk kejsarrätt ändrades detta, genom en kejsarens välvilliga tolkning av rätten (benigna iuris interpretatione) som gav tredjemannen en skälighetsgrundad talerätt (en actio utilis).519 I sådana fall hade alltså tredjemannen en självständig talerätt, och den ursprungliga gåvohandlingens tredjemansvillkor kan alltså sägas ha fått positiva tredjemansverkningar.520 Det finns i Corpus Juris ett antal andra fall då utlämnad egendom skulle överlämnas till tredjeman, eventuellt efter viss tid eller då särskilt villkor uppfylls. tredjemansavtalets tidiga historia 515 Hunter, A Systematic and Historical Exposition of Roman Law In the Order of a Code s. 563; Schulz, Classical RomanLaws 493 f, jfrKaser&Knütel, Romerskprivaträtt s. 418 f. 516 Se Scaevola, Digesta 39.5.25.2 (där en förälders mor [Avia] lånat ut pengar i sitt barnbarn Labeos namn, vilket ansågs vara en fullbordad gåva, därför att gäldenären var förpliktad mot Labeo, och det trots att farmodern alltid uppburit ränta och innehade lånehandlingarna [instrumenta debitorum]). Se även Ulpianus, Digesta 12.1.9.8 (där Ulpianus återger Aristos åsikt att lån i annans namn berättigar den namngivne som borgenär, även då denne är okunnig om lånet. Ulpianus redogör även för Julianus tillägg, att detta gäller särskilt – men inte uteslutande – då lånet ges i enlighet med den namngivnes önskan). Jfr även Paulus, Digesta 45.1.126.2; Hallebeek, Roman Law, i Hallebeek & Dondorp (ed:s) s 16 och Zimmermann, The Law of Obligations s. 54. 517 Jfr t ex Zimmermann, The Law of Obligations s. 39, 44. 518 Diocletianus och Maximianus, Codex 8.54(55).3 pr, som är från år 290 och vars äkthet styrks genom att det finns i Fragmenta Vaticana, jfr Zimmermann, The Law of Obligations s. 39 f; Hallebeek, Roman Law, i Hallebeek & Dondorp (ed:s) s. 19 och Wesenberg, Verträge zugunsten Dritter s. 29 ff. 519 Diocletianus och Maximianus, Codex 8.54(55).3 (1); jfr Zimmermann, The Law of Obligations s 39 f och Hallebeek, Roman Law, i Hallebeek & Dondorp (ed:s) s. 19. 520 Jfr Burdick, The Principles of Roman Law and Their Relation to Modern Law s. 425. Mot slutet av den klassiska perioden slutade adstipulatio användas, och i den Justinianska kodifikationen har avtalstypen sorterats bort.515
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=