162 delegatens prestation, så kunde denna verka befriande, om deleganten i efterhand godkände betalningen genom ratihabition (ratihabitio).500 Därtill kan nämnas adstipulatio, varigenom en person, adstipulator,501 blev sidoborgenär genom att avkräva promittenten löfte om prestation till sig själv, i omedelbar anslutning till stipulationsakten.502 Den typiska formen var att stipulator och promittent utväxlade fråga och svar på det för stipulatio vanliga sättet – ”spondesne dari?” (lovar du att ge?), ”spondeo.” (jag lovar) – varefter även adstipulator riktade en fråga till promittenten: ”idem dari spondesne?” (lovar du att ge samma sak?) och densamme återigen svarade ”spondeo”.503, 504 Till skillnad från de nyss nämnda rättsfigurerna innebar adstipulatio att adstipulator kunde väcka talan mot promittenten och därmed utverka exekution. Prestation till adstipulator befriade promittenten från sin förpliktelse. Adstipulators anspråk kunde uppgå till ett lägre belopp än stipulators, men inte ett högre (konsekvent med sentensen att det större inbegriper det mindre, eller minus in maiore inest).505 Om adstipulator till nackdel för huvudborgenären stipulator efterskänkte promittentens fordran, genomacceptilatio (formbunden eftergift),506 blev tredjemansavtalets tidiga historia 500 Jfr Ulpianus, Digesta 46.3.12.4 och Kaser & Knütel, Romersk privaträtt s. 399. 501 Det latinska ordet ad kan i sammanhanget översättas med vid (i andra fall med i riktning mot [ett objekt], eller nåendet av [objektet]), och kan som synes användas som prefix. Här innebär det att adstipulator är vid stipulator, och översätts kanske bäst med med-, eller som ovan sido-. 502 Jfr Zimmermann, The Law of Obligations s. 38 f och nedan. 503 Jfr Gaius, Institutiones 3.112; Schulz, Classical Roman Law s. 492; Kaser & Knütel, Romersk privaträtt s. 418. 504 Adstipulatio är lätt att förväxla med sponsioborgen, som har exakt samma fråga (”idem dari spondesne?”) men skiljer sig avseende frågande och besvarande subjekt. Vid adstipulatio frågar en blivande sidoborgenär (huvud)gäldenären. Vid sponsioborgen frågar (huvud)borgenären en blivande sidogäldenär. Jfr om sponsioborgen Gaius, Institutiones 3.116, 119 och 120 och t ex Kaser & Knütel, Romersk privaträtt s. 419. 505 Gaius, Institutiones 3.113, jfr Zimmermann, The Law of Obligations s 74. Minus in maiore inest (jfr Digesta 50.17.11 pr, och D 50.17.21) kan ses som en tolkningsregel, innebärande att ett vidare mandat, ett högre belopp osv, inbegriper ett snävare elller mindre sådant. Principen är logisk, och finns fortfarande i nordisk rätt, som ”princippet om det mindre i det mere”. 506 Acceptilatio kan ses som en formbunden eftergift, där gäldenären frågade ”Quod tibi ego promisi, habesne acceptum?” (Det du lovats av mig, håller du för mottaget?) och borgenären svarade ”Habeo” (Det håller jag.). Oavsett om prestation skett eller inte befriades gäldenären därigenom från sin förpliktelse. Gaius benämner det senare fallet som en slags fingerad prestation (veluti imaginaria solutio). Acceptilatio var tillåtet vid verbalgrundade förpliktelser, men Gaius nämner möjligheten att omvandla förpliktelser med annan grund till verbalgrundade sådana genom stipulatio, varefter de kunde efterges
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=