oskar mossberg dari, men skiljer sig därifrån på sätt som illustreras av de kursiverade konjunktionerna. Skillnaderna fick också konsekvenser för stipulationernas respektive verkningar.493 Resultatet av en adiectus-stipulation var att Titius blev passivt, men inte aktivt, legitimerad att motta betalning. Han kunde alltså inte väcka talan eller kräva betalning (då hade det ju varit en stipulatio alteri av dare-slag), och heller inte efterskänka skulden, men gäldenärens betalning till Titius skedde med befriande verkan.494 Prestation till stipulator var avtalsenlig (in stipulatione), men också prestation till Titius lösgjorde promittenten från sin förpliktelse (in exsolutione).495 En adiectusstipulation innebar inte att Titius var bemyndigad av stipulator att motta betalning för denne (ungefär som en passiv fullmäktig, som vid procuratorskap).496 Stipulator hade inte nödvändigtvis bemyndigat Titius, utan dennes rätt följde redan av stipulationen som sådan, vilket innebär att stipulator inte ensidigt kunde frånta Titius dennes passiva legitimation (jfr vad som gäller enligt svensk nutida fullmaktslära, där huvudmannen ensidigt kan återkalla fullmakt).497 Stipulator kunde även auktorisera sin gäldenär promittenten att prestera till en tredjeman, genom delegation av obligationens upplösning (delegatio solvendi) till honom (det utgör ursprunget, as the story goes, till nutida reglerom betalningsanvisning).498 Avtalsborgenären, deleganten, kunde anvisa den anvisade delegaten att prestera till den avsedda prestationsmottagaren, delegatarien. När delegaten presterade till delegatarien ansågs fullgörelse ske i två led, nämligen av delegaten i förhållande till deleganten, och av deleganten till delegatarien.499 För det fall anvisning inte skett innan 161 493 En stipulatio sibi et titio dari var ju, enligt Gaius, overksam i den del den rörde prestation till Titius (antingen skulle det utlovade presteras i sin helhet till Stipulator, eller så delades efter huvudtalet och Titius andel var overksam (jfr ovan 2.4). 494 Jfr Kaser & Knütel, Romersk privaträtt s 399 och 269; Wesenberg, Verträge zugunsten Dritter s. 21 m hänv samt Ulpianus, Digesta 46.3.12, ssk 46.3.12.3 och Paulus, Digesta, 46.3.10. 495 Zimmermann, The Law of Obligations s 39, jfr s. 98. 496 Jfr Kaser & Knütel, Romersk privaträtt s 398 f m hänv t Ulpianus, Digesta 46.3.12pr/2. 497 Jfr Ulpianus, Digesta 46.3.12.3 och Kaser & Knütel, Romersk privaträtt s. 399. 498 Se Kaser & Knütel, Romersk privaträtt s 410 m hänv och Zimmermann, The Law of Obligations s 39, jfr s 159 f. Det som är känt om delegatio solvendi härrör i första hand från Corpus Juris, och alltså från efterklassisk tid, men några av de centrala källställen är sådana som tillskrivs Ulpianus (död 223 e kr, se Digesta 46.2.4, 11, 13 och 17), Paulus (samtida med den förre, se Digesta 46.2.12, 46.2.19, 46.3.56, 46.3.56, jfr även 50.17.180), och Africanus (död ca 170 e kr, se Digesta 46.3.38, ssk 46.3.38.1) och menas alltså härröra från senklassisk tid. 499 Jfr Kaser & Knütel, Romersk privaträtt s. 410 m hänv.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=