I vad som måste ha varit det praktiska huvudfallet, att en son eller slav handlar för familjefadern fick alltså avtalet till förmån för familjefadern verkan, och kontraherande till förmån för annan var då såväl tillåtet som verksamt. Alteri stipulari-frasen till trots var det också möjligt att med verkan inter partes stipulera om prestation till annan, under förutsättning att prestationen gick ut på att göra något, istället för att ge. (Möjligen har även vissa ge-stipulationer varit verksamma.)491 Det fordrades visserligen att stipulator, det vill säga löftesmottagaren i stipulationsförhållandet hade ett ekonomiskt intresse i stipulationen, för att den skulle vara verksam, men det löste man enkelt genom att stipulera om vite (stipulatio poenae). Källorna innehåller även ytterligare exempel på stipulationer som på ett eller annat sätt kunde gynna tredjeman, och att lyfta just stipulationer till tredjemans förmån synes befogat, då det illustrerar att även sådana stipulationer kunde vara verksamma – trots att de borde ligga inom ”alteri stipulari-maximens” kärnområde och därför vara overksamma. Till att börja med kan nämnas att en tredjeman kunde berättigas genom att man i stipulationen utsåg honom som mottagare av prestation, genom en så kalladesolutionis causa adiectus, vilket kunde göras genom att stipulera ”mihi aut Titio dari spondesne?” (Lovar du att ge till migeller till Titius?).492 Som synes liknar stipulationen den ovan nämnda Stipulatio sibi et Titio 160 tredjemansavtalets tidiga historia 490 Se vidare om förhållandet mellan mutuum och stipulatio, Kaser & Knütel, Romersk privaträtt s. 306 f m hänv. 491 Se den packade texten strax ovan. 492 Jfr Kaser & Knütel, Romersk privaträtt s 399; Zimmermann, The Law of Obligations s 38 och s. 752 f, samt Wesenberg, Verträge zugunsten Dritter s 21, samtliga m v hänv. Andra fall av verksamma tredjemansavtal 4.2.4. lämplig tvisteform för stipulationslöfte om ränta actio ex stipulatu (incerti).490 Givet det anförda kan man ifrågasätta vad som gällde i det, måhända föga praktiska, fallet att en räntestipulation gjorts, till förmån för tredjemannen Titius, och att parterna stipulerat om vite för det fall räntebetalningar inte erlades till honom i enlighet med betalningsplan. Såvitt jag kunnat finna har frågan (trots dess uppenbara och obestridliga betydelse för allt som är viktigt i livet!) inte diskuterats i litteraturen. Det synes dock konsekvent med det hittills anförda att stipulator i ett sådant fall kunde använda sig av en actio ex stipulatu (incerti), och därigenom verkställa sin vitesfordran. Detta skulle i så fall möjligen få anses innebära ett undantag från alteri stipulari dari nemo potest-maximens normala overksamhetskonsekvens, eftersom stipulationen om att ge ränta till Titius i så fall hade en viss verkan mellan parterna.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=