oskar mossberg 159 484 Kaser & Knütel, Romersk privaträtt s. 369 f. 485 Kaser & Knütel, Romersk privaträtt s. 306 f och 369 f. 486 Som alltså ansågs försträckningsliknande, jfr därom t ex Kaser Romersk privaträtt s 369 f och Zimmermann, The Law of Obligations s 834 ff och 866 ff. När det kommer till condicitio indebiti är det ovanligt populärt att hänvisa till institutets romerska rötter, något som illustreras bland annat av att HDvalt att göra det i NJA1999 s. 575: ”I överensstämmelse medvad som torde ha gällt redan enligt den romerska rätten[…]” 487 Metzger, An Outline of Roman Civil Procedure s. 29: ”When this kind of claim was later prosecuted by formula (thecondictio), it retained its simple character: the formula alleged the existence of a debt without explaining how the debt was alleged to have come about (’causa debendi’). The bare assertion of a debt, without causa debendi, proved to be a convenient vehicle for many different claims that happened not to fit under the heads of property, contract, or delict.”, vilket framhålls som förklaringen till kondiktionstalans senare betydelse. 488 Jfr Kaser & Knütel, Romersk privaträtt s. 306, 307 och 578. 489 Primärkällan är (Sextus Caecilius) Africanus, Digesta 19.5.24, jfr Kaser Romersk privaträtt s. 277 och 306 m hänv. Ett par parentetiska anmärkningar: Under klassisk tid var grunden för kondiktionstalan regelmässigt en försträckning eller ett försträckningsliknande förhållande –484 det kunde till exempel röra sig om penningförsträckningar (mutuum),485 förmögenhetsöverföringar utan rättsgrund (kondiktionstalan condictio indebiti är ursprunget till nutida principer med samma etikett),486 eller, som antytts, om stipulationer om betalning av visst belopp (stipulatio dare certam pecuniam), som vid den klassiska perioden hade ersatt nexum, och kunde användas för bland annat återbetalning av penninglån. Avgörande för tillämpligheten av kondiktionstalan var dock inte vad som var grunden (causa) för talan – någon sådan nämndes inte i formulan –487 utan om tvisteföremålet var certa eller incerta. Det innebär att en stipulatio dare certam pecuniam låg till grund för en condictio certae pecuniam, och inte en actio ex stipulatu (incertum). Skillnaden mellan mutuum och stipulatio i här avsedd mening var bland annat vad som utgjorde grunden för gäldenärens/promittentens förpliktelse, eller modernt uttryckt hur avtalsmekanismen var beskaffad: vid mutuum, som var ett realavtal, uppstod avtalsverkan genommottagande av ett penningbelopp, vid stipulatio genom stipulationsceremonin. Mutuum innebar inte någon rätt till ränta (gängse förklaring till det är tudelad, dels rörde det sig ursprungligen om ett vänskapslån, varför ränta inte kunde förväntas, dels nämnde den tilllämpliga condictio certa-formulan visst bestämt belopp, vilket innebar att iudex hade att antingen döma ut exakt detta belopp, eller helt fria svaranden).488 Därför var den som ville ha ränta tvungen att åstadkomma rätt till sådan genom en separat stipulation (jfr regeln om avkastningsränta i 2 § 1 st räntelagen, som kodifierar principen att en penningförsträckning, även i våra dagar, in dubio är benefik).489 Eftersom räntan inte på förhand var till beloppet bestämd var till-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=