158 facere-prestation, och därmed som ett incertum,480 som skulle fullgöras mot skyddslingen. Denne var tredjeman, men trots det anges stipulationen vara verksam. Det verkar grundas på dels stipulators intresse i saken, dels, förmodligen, att det rörde sig om en förpliktelse om att göra, och inte att ge, även om det inte sägs rakt ut. Den aktuella figuren har menats kunna ses som ett exempel på osjälvständigt berättigande tredjemansavtal.481 Argumentet för att se den på så vis är att även om löftet som sådant riktas till den kvarvarande förmyndaren, som också är den som blir ersättningsberättigad, så är det som utlöser ersättningsskyldigheten undermålig prestation (i form av undermåliga eller uteblivna förvaltningsåtgärder) avseende tredjemannen skyddslingens intresse.482 Ulpianusfragmentet motsvarar Justinianus Institutiones, i 3.19.20, vilket innebär att det där finns direkt efter det grundläggande alteri stipulari-stället i 3.19.19. Det senare talar för att det som i fragmentet omtalas ansågs betydelsefullt i den justinianska rätten.483 Den beskrivna ordningen – där ett avtal om att göra något till förmån för tredjeman fick verkan mellan parterna – har förmodats vara skälet till att alteri stipulari-maximen under den klassiska tiden hade tillägget dari (ge), eftersom formen ”alteri stipulari nemo potest” på grund av sin mer generella räckvidd inte utgjorde en korrekt beskrivning av rättsläget under samma tid. tredjemansavtalets tidiga historia 480 Papinianus (senklassisk tid, död 212) synes dock mena att enalteri stipulari dari, i relation till tredjemannen låg till grund för en (förmodligen icke-exigibel) obligatio certum, men i relation till stipulator var att bedöma som ett incertum, vilket kan tänkas tyda på att Papinianus menade att stipulator i sådana fall hade tillgång till en actio ex stipulatu (det är dock omöjligt att säga om han faktiskt menade det), jfr Hallebeek, Roman Law, i Hallebeek&Dondorp (ed:s) s. 12. Papinianus, enl Dig. 45.1.118.2: ”’decemmihi aut titio, utrum ego velim, dare spondes?’ ex eo, quod mihi dandum est, certi stipulatio est, [vilket till mig ska ges, är bestämt stipulerat] ex eo, quod illi solvendum, incerti: [vilket till honom ska lösas, obestämt] finge mea interesse titio potius quam mihi solvi, quoniam poenam promiseram, si titio solutum non fuisset.”, mina kursiveringar och översättningar. 481 Hallebeek, Roman Law, i Hallebeek & Dondorp (ed:s) s 11 f. Jfr Ulpianus 45.1.38.20. 482 Jfr Zimmermann, The Law of Obligations s. 36 f och Hallebeek, Roman Law, i Hallebeek & Dondorp (ed:s) s. 11 f och 17 f. Jfr även Justinianus, Institutiones 3.19.20. 483 Justinianus, Institutiones 3.19.20 innehåller in fine även motsvarigheten till Ulpianus, Digesta 45.1.38.23 (om att löfte om prestation till stipulators procurator är verksamt, och att stipulator har ett verksamhetsgörande intresse om han riskerar att få betala vite, eller om hans fasta egendom är pantsatt). Institutiones författare synes ha klippt ihop 45.1.38. 20 och -.23 och därvid censurerat att det hämtas från Ulpianus (som i sin tur hänför sig till Marcellus).
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=