156 Intentio– dendel av formulandärkärandensammanfattar sitt yrkande, samt anger grunden för talans väckande och ger en beskrivning av föremålet för yrkandet – anslöt i dessa fall till stipulationen, och för det fall det rörde sig om en stipulatio facere, så betraktades denna somincerta, varför actionen var tillgänglig för sådana stipulationer.473 Condemnatio, den del av formulan där domaren får befogenhet att fria eller fälla,474 var även den incerta,475 och innebar att iudex hade mandat att själv göra en avvägning och uppskatta värdet på vad svaranden var skyldig käranden. Hade promittenten utfäst till stipulator att göra (facere) något för tredjeman, och hade stipulator ett intresse i saken (till exempel på grund av enstipulatio poenae), så fanns det alltså ett tillgängligt rättsmedel vilket stipulator kunde använda för att framgångsrikt processa mot promittenten – vilket innebar att tredjemansavtalet hade verkan mellan parterna. Ett konkret exempel på en obligatio faciendi till förmån för tredjeman finns hos Ulpianus, Digesta 45.1.38.20. Stället lyder i svensk översättning: tredjemansavtalets tidiga historia 472 Se Gaius, Institutiones 4.136 f och jfr om de i den där angivna formulan ovan strukna orden cuius rei dies fuit, som är motsvarigheten till det ålderdomligt svenska: då [sakens] dag är inne, dvs förfallodagen, 4.131. Jfr även Hallebeek, Roman Law, i Hallebeek &Dondorp (ed:s) s 11, ochKaser & Knütel, Romersk privaträtt s 581, som översättningen i stort sett överensstämmer med.Mer ordagrant och oläsbart översatt: ”Vad till käranden av svaranden obestämd prestation stipulerats har, allt som för den skull svaranden till käranden att ge eller göra är förpliktad, svaranden till käranden [att prestera] fördöm, om det inte visas, fria.” 473 Om att actio ex stipulatu bara var tillämplig på incerta, se Gaius, Institutiones 4.136 och Justinianus, Digesta 3.15 pr. Jfr även Mousourakis, Fundamentals of Roman Private Law s. 215. 474 Gaius, Instistutiones 4.43, ”Condemnatio est ea pars formulae, qua iudici condemnandi absolvendive potestas permittutur”. Jfr även t ex Kaser & Knütel, Romersk privaträtt s. 580.M 475 Vilket följer av orden ”quidquid ob eam rem […] dare facere oportere […] condemnatio” (allt vad än av den orsaken [dvs stipulationen] att ge eller göra är förpliktad […] döm). Jfr Kaser & Knütel, Romersk privaträtt s 581och 578. För att förklaringen (som lär vara den härskande) ska gå ihop torde krävas att man anser actio ex stipulatu (trots ordet dare här) inte ha varit tillgänglig om promittenten förpliktat sig att ge något visst, vare sig det rörde sig om pengar eller bestämd sak, och att stipulator då istället hade att hålla sig kondiktionerna. allt det till käranden som han är skyldig, om det inte visas, fria” (”Quod Aulus Agerius de Numerio Negidio incertum [mer detaljerad beskrivning] stipulatus est, quidquid ob eam rem Numerium Negidium Aulo Agerio dare facere oportet, eius iudex Numerium Negidium Aulo Agerio condemnatio, si non paret, absolvito.”)472
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=