oskar mossberg Att sakensvärde i pengar skulle utges berodde på den romerskrättsliga principen om (omnia) condemnatio pecunaria(alla domar pekuniära), enligt vilken det alltid var pengar som utdömdes.468 (Det innebar att det i allmänhet saknades rätt att kräva specifik naturaprestation, något som påverkat senare tiders rättsutveckling och internationellt varit omdiskuterat, vanligen under rubriken specific performance.)469 Som synes innehåller formulan skrivningen”Si paret […] dare oportere”. Även för detta fall innebar skrivningen att avtalsborgenären som kärande skulle visa att han själv fordrade något, vilket han omöjligen kunde, om prestation enligt avtalet skulle ske till tredjeman. Förekomsten av dessa processuella komplikationer har påståtts vara skälet till att maximenalteri stipulari dari nemo potest formulerades, i klassisk romersk rätt.470 Det är frestande att uttrycka det som att maximen var en beskrivning av processreglernas konsekvens att rättsmedel saknades, snarare än en regel som normativt fastslog att tredjeman saknade materiell kravrätt.471 Det vore dock missvisande, eftersom det bygger på en distinktion mellan materiellt och processuellt som inte gjordes i klassisk romersk rätt. Eftersom det där inte nödvändigtvis var någon skillnad mellan att ha rätt och att få rätt (ubi remedium, ibi ius) innebar avsaknaden av ett tillämpligt rättsmedel att ingen med verkan kunde stipulera om att något skulle ges till annan. Om däremot stipulator mottog ett stipulationslöfte enligt vilket promittenten skullegöra(facere) något för Titius, så gick löftet att få verkställt och det även i den klassiska tidens formularprocess. Actio ex stipulatu (incerti) kunde då användas. Mönsterformulan för denna actio löd: 155 saken är värd, så mycket pengar domare svaranden käranden [till]döm, om det inte visas, fria.” 468 Se Gaius, Institutiones 4.48, och jfr t ex Zimmermann, The Law of Obligations s. 771 ff (och s. 35); Kaser & Knütel, Romersk privaträtt s 277; Mousourakis, Fundamentals of Roman Private Law s. 321 eller Metzger, An Outline of Roman Civil Procedure s. 21 f. 469 Se om det romerska läget Zimmermann, The Law of Obligations s. 770 ff. Se ur modern svensk rätt t ex Lindskog, Betalning 2 uppl s. 60 f m hänv. 470 Jfr Hallebeek, Roman Law, i Hallebeek & Dondorp(ed:s) s. 11; Kaser &Knütel, Romersk privaträtt s. 269 f och Zimmermann, The Law of Obligations s. 37 f. 471 Hallebeek, Roman Law, i Hallebeek & Dondorp (ed:s) s. 11. Tredjemanslöfte om att göra något – stipulatio alteri facere 4.2.3. ”Vad beträffar [det fallet] att käranden av svaranden genom stipulation blivit lovad en [här närmare angiven] obestämd prestation, döm svaranden att prestera
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=