oskar mossberg (utföra en tjänst), istället för att ge något, och alltså förplikta till en obligatiofaciendi, istället för en obligatiodari. Samtliga dessa direkta actioner var actio stricti iuris, vilket bland annat innebar att iudex blev mer begränsad till innehållet i rätten och de enskilda rättshandlingarna, och att det saknades utrymme att döma i enlighet med bona fides, godsed, som annars kunde tjäna som ett slags skälighetsventil.460 Kondiktionerna var abstrakta, vilket innebar att de inte var begränsade till viss grund, causa (som actio ex stipulatu var), och därmed kunde användas som rättsmedel för vitt skilda saker, förutsatt att den omtvistade saken var av rätt karaktär (det vill säga bestämd, certa).461 Formulären hade i allmänhet formen av en kortfattad instruktion till iudex.462 Mönsterformuläret för en condictio certi, i form av skolboksexemplet för kondiktionstalan actio certae pecuniae (talan om bestämt penningbelopp),463 löd till exempel: 153 460 Alla actioner baserade på konsensual- och realavtal (utom mutuum) samt actio tutelae och negotiorum gestio (och några till) var bona fidei. Vid actiones stricta saknades en skrivning om bona fidei i formulan, varför iudex hade att strikt hålla sig till rättens och aktuella rättshandlingars bud i mer inskränkt mening (jfr till det sagda Kaser & Knütel, Romerskprivaträtt s. 265 ff; Zimmermann, The Lawof Obligations s. 667 f;Mousourakis, Fundamentals of Roman Private Law s 186 och Berger, Encyclopedic Dictionary of Roman Law s 520 m hänv). Svaranden kunde dock försöka få in en exceptio doli i formulan även då denna var stricti iuris, varvid det brukar antas att iudex fick ungefär samma svängrum sommed en bona fidei-skrivning (jfr t ex Zimmermann, a st m hänv), men det är en annan sak. 461 Ursprunget till kondiktionstalan är inte känt (jfr Kaser & Knütel, Romersk privaträtt s 370). Möjligen ges en antydan om det terminologiska ursprunget hos Gaius, Instititutiones 4.17 f, där det framgår att condictio härleds från condicere som enligt gammelspråk betydde delge (denuntiare). Legis actio per condictionem var dock en viktig taleform i legisaktionsprocessen, genom vilken krav på ett bestämt föremål för prestation (ett certum) kunde framställas. Det kunde röra sig om krav på att svaranden skulle utge en bestämd penningsumma (certum pecunia dari) eller utge annan bestämd sak (aliam certam rem dari) (Kaser&Knütel, aas. 270, 369). Jfr även Mousourakis, Fundamentals of Roman Private Law s. 215. 462 Metzger, An Outline of Roman Civil Procedure s. 21 m hänv. 463 Ibland creditae [lånat/försträckt] pecuniae. Det är det enklaste formuläret, och det finns en tradition av att anföra det som exempel, se tex Kaser & Knütel, Romersk privaträtt s 579; Mousourakis, Fundamentals of Roman Private Law s 323; Hallebeek, Roman Law, i Hallebeek & Dondorp (ed:s) s. 10; Jolowicz & Nicholas, Historical Introduction to the Study of Roman Law s 200. Denna tradition går tillbaka på Gaius, Institutiones 4.39 ff, se ssk 4.41 och 4.43. ”Domare är Titius. Om det visar sig att svaranden till käranden tio tusen sestertier bör ge, döm svaranden att ge käranden tio tusen sestertier, om det inte
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=