152 Om formulan nämnde grunden (causa) för talan (till exempel ex stipulatu) kallas aktionen kausal, annars kallas den abstrakt.453 Stipulatio kunde ligga till grund för flera olika directa aktioner.454 Såvitt gäller tredjemansavtalets historia kan tre framhållas särskilt. För det första condictio certae creditae (eller actio certae creditae pecuniae, talan om bestämt krediterat penningbelopp), som kunde användas om betalning av visst belopp i pengar stipulerats.455 För det andra condictio certae rei, när objektet för stipulationen var en bestämd sak, certa res.456 Båda dessa aktioner tillhör kategorin condictio certi (bestämda kondiktioner).457 För det tredje kunde actio ex stipulatio (ibland med tillägget incerti)458 användas, när den stipulerade prestationen inte var definierad på något av de ovan nämnda sätten (vilket vill säga att den inte rörde bestämt penningbelopp eller [genus- eller specie] bestämd sak) och alltså var incerta –459 stipulationen kunde till exempel gå ut på att förplikta promittenten att göra något tredjemansavtalets tidiga historia 453 Jfr bl a Gaius, Institutiones 4.136; Sohm, The Institutes of Roman Law s 302 samt Mousourakis, Fundamentals of Roman Private Law s 215. 454 Jfr till det följande, utöver de källor som framgår av nedanstående noter, Lundstedt, Romersk rätt s 151 f och Berger, Encyclopedic Dictionary of Roman Law s 716 v sp m, till s 717 h sp m, m omfattande hänv till såväl primär- som sekundärkällor. 455 Jfr Gaius, Institutiones 4.41, 4.43, 4.49; Sohm, The Institutes of Roman Law s 302; Kaser & Knütel, Romersk privaträtt s 579 samt Zimmermann, The Law of Obligations s 783 f. 456 Jfr Kaser & Knütel, Romersk privaträtt s 579. Ibland skiljer man, efter Digesta (jfr 12.1.9 pr och 13.3) mellan condictio certae rei, som skulle avse speciebestämd sak, och condictio triticaria, som skulle avse genusbestämd, och alltså fungibel, sak (triticaria härleds från triticum, som betyder vete; notera potentialen till användningen av etymologiska kvasibelägg), jfr t ex Sohm, The Institutes of Roman Law s 302; Zimmermann, The Law of Obligations s 787 f och Berger, Encyclopedic Dictionary of Roman Law s 716 h sp. Det är dock tveksamt i vilken utsträckning den uppdelningen gjordes i klassisk tid, jfr a st, samt Lenel, Das edictum perpetuum 3 uppl 1927 s 239 f, och Kaser & Knütel, a st, som inte alls nämner condicitio triticaria, och anför samma formel som nedan (notera där att formulan rör vete) som mönsterformel för condictio certae rei (vilket går tillbaka på Lenel, a st). 457 Jfr Ulpianus, Digesta 12.1.9 pr. 458 I legisaktionsaktionsprocessen fanns en actio ex stipulato certa (talan ur stipulation om bestämd prestation) som kunde användas för stipulationsgrundade krav på bestämd prestation. Denna överlevde dock inte till den klassiska periodens formularprocess, varför sådana penningkrav framfördes genom actio certae pecuniae och krav på bestämda saker genom condictio certae rei. Actio ex stipulatu certa sorterade under legisaktionsprocessens legis actio per iudicis arbitrice postulationem, vilken till skillnad från legis actio sacramentum, inte krävde någon insats men däremot krävde lagstöd – vilket fanns för actio ex stipulato, jfr Kaser & Knütel, Romersk privaträtt s. 312 och 565. 459 Jfr Gaius, Institutiones 4.136 f; Justinianus, Institutiones 3.15 pr och t exKaser &Knütel, Romersk privaträtt s 581 eller Mousourakis, Fundamentals of Roman Private Law s. 215.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=