oskar mossberg finner förmodligen också sitt svar i processrätten, då formulärprocessens regler innebar hinder mot en stipulation om att ge till annan (dari alteri). Den föreslagna förklaring till alteri stipulari-maximen som verkar vara den mest sannolika, är att den klassiska tidens formulärprocess inte medgav att domaren dömde ut ersättning, vare sig till stipulator eller till tredjeman. Huvudpunkterna ser ut som följer: Den romerska privaträtten var oupplösligt sammanbunden med processrätten. Det går inte att förstå den ena, utan att se den i ljuset av den andra. Romarna gjorde ingen systematisk åtskillnad mellan privat- och processrätt, eller mellan materiellt och formellt i denmeningen.430 Det saknades en särskild beteckning för civilprocessrätt och i källorna, särskilt i pretorns edikt,431 blandades det vi skulle se som privat- och processrättsliga regler friskt (då distinktionen mellan den processrättsliga sidan avactio, alltså själva talan, och den privaträttsliga sidan, eller rättigheten som ligger till grund för talan, är en senare konstruktion).432 Den romerska civilprocessrätten433 kan delas in i tre perioder, under vilka olika processformer var dominerande, nämligen under förklassisk tid legisaktionsprocessen, under klassisk tidformularperiodensamt under sen- och efterklassisk tidkognitionsprocessen(cognitio extraordinaria).434 149 430 Jfr om denna för processrätten historiskt viktiga fråga Lindblom, Processhinder: om skillnaden mellan formell och materiell rätt i civilprocessen, särskilt vid bristande talerätt s 41 ff, ssk s 56, vilken för övrigt även innehåller en god svenskspråkig introduktion till formularprocessen. Se även Kaser & Knütel, Romersk privaträtt s. 77. 431 Vilket tycks naturligt, då pretorns edikt utvecklades som en följd av processuella behov, men innehöll regler vilka fick materiella konsekvenser. Se vidare om det strax nedan. 432 Kaser & Knütel, Romersk privaträtt s. 555. 433 Det finns stort överlapp med den romerska straffrättsprocessen (i konsekvens med att romarna inte hade den indelning vi nu har mellan civil- och straffprocess), men denna hålls i allmänhet utanför framställningen här. 434 Den främsta primärkällan rörande legisaktions- och formularprocessen är Gaius, Institutiones, bok 4 (se 4.10–31 respektive 4.30–187). Det ledande referensverket är om romerk civilprocess är Kaser & Hackl, Das römische Zivilprocessrecht 2 uppl 1996. För en översikt, se Metzger, An Outline of Roman Civil Procedure, Roman Legal Tradition 2013 (vol 9) s 1 ff, som innehåller den första engelskspråkiga ”article-length account of Roman civil procedure since Leopold Wenger’s contribution to the Enzyklopädie der Rechts- und Staatswissenschaft (1927) appeared in the 1930/31 Tulane LawReview, translated”, och har ambitionen att ge en överblick över de centrala primärkällorna och sekundärlitteraturen. 435 Det fanns fem olika legisaktioner. Tre som kan liknas vid egentlig civilprocess (1) Legis actio sacramento, ibland kallat processvad, efter det sakrament man ”satsade” på att man skulle vinna målet (åsnor/pengar/slavar som vid förlust gick förlorad), (2) legis actio per Legis actiones är en samlingsbeteckning för fem olika förfaranden som avsåg olika typer av tvister (om vindikation, om betalning, om pantrealisation, etc),435
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=