”Vidare är en stipulation utan verkan, om vi stipulerar att en sak skages [lat: dari], till någon under vars makt vi ej är subjekt. Därför är frågan, om en man stipulerar om att något ska ges [lat: dari] till honom, och till någon under oskar mossberg romanistiska traditionen, så är det tänkbart att talaren skulle kunna fastna för en annan berättelse än den som kommit att bli vedertagen genom styrkan i historian som sådan och i de samtida praktiska behov den mötte. Låt oss testa! – och det rör sig nu alltså endast om ett test, inte om att den följande alternativa historien – mothistorian – förfäktas vara mer sann, som återgivelse av hur det egentligen var, än vad den etablerade historiografin kan göra anspråk på. Vad gäller tonen, presentismen och hur tendentiös beskrivningen blir, försöker vi dock motsvara den etablerade historian, även om de argumentativa begreppen används så att säga åt andra hållet. (Givet att det följande alltså innebär ett intagande av en ironisk position, skulle avsnittet nästan kunna få ramas in av citattecken – för att inte ironin ska riskera att gå någon förbi – så:) I den klassiska romerska avtalsrätten erkändes tredjemansavtal som huvudregel. I detta underkapitel ska vi uppehålla oss vid detta rättsläge och de källställen som ger uttryck för detsamma. Det fanns i och för sig vissa, mindre betydelsefulla, undantagsfall, där den tidigare processrättens olika formalismer lagt hinder i vägen för parter som ville stipulera om att något skulleges (dare) till annan; därav den oförtjänt berömda ”maximen” alteri stipulari dari nemo potest, vilken kan översättas som att stipulationer om att något ska ges till annan saknar verkan. Att kalla det för en maxim verkar dock överdrivet, då det skänker frasen en överdriven aire av auktoritet. Frasen, som vi istället kan kalla den, härrör från Gaius förvisso berömda lärobokInstitutiones (3.103). Under den klassiska perioden var denna bok dock endast en lärobok, ett pedagogiskt hjälpmedel (det förklarar dess relativt systematiska form) och den hade alltså ingen egentlig status som ”rättskälla”.416 Ens om den hade haft det, så avser Gaius av allt att döma inte att genom frasen (ultra vires) försöka uppställa någon generell regel, utan endast att redogöra för en rättsvetenskaplig stridsfråga angående hur en viss typ av tolkningstvist (omstipulatio sibi et titio dari) skulle lösas. Gaius skriver nämligen: 145 416 Att vissa passager några hundra år senare genom den Justinianska kodifikationen upphöjdes till rättskällestatus är, faktiskt, en annan sak. Mothistoria 4.2. Den klassiska huvudregeln och dess undantag 4.2.1. ”
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=