144 för alteri stipulari-maximen, enligt ovan).411 De identifierade övergripande principerna och lärorna har ofta ansetts komma till uttryck på tämligen disparata källställen.412 Och de passager som framhållits som centrala i senare läror har sällan fått någon särdeles central placering i de romerska texterna. (Savignys centrala källställe, Pomponius, Digesta 41.1.53, är ett gott exempel på det sista, då stället – som alltså skulle utgöra ett av de allra mest centrala källställena förmellanmansrätten – återfinns på en inte direkt iögonfallande plats.) Denna mer dogmatiska tradition kan möjligen, vad gäller formen, ses som en variant av det Paul Ricœur kallat för misstankens hermeneutik.413 Det utgör en tolkningsform där man jobbar så att sägamot källorna,414 för att avkoda de hemligheter som döljer sig i det som visas – eller ungefär den till grund för och liksombakomkällställena liggande övergripande rättsliga systematiken. Nu generaliserar jag uppenbarligen, och på gränsen för vad som kan tillåtas – annat än av utrymmesskäl, och för att snabbt komma till saken –, men den ”textkritiska” tra- ditionen kan sägas ha hållit i sig, och nått sin höjdpunkt hos Historiska skolan och de tyska pandektisterna,415 som alltså enligt ovan utnyttjade det romerska källmaterialet konstruktivt och kreativt, för att kreera den tysk- romerska rätt som var tjänlig för deras tid. Omman dock skulle tillåta sig att, för en stund, och halvt på lek, glömma bort den romerska rättens recipierade innehåll och de innebörder den romanistiska traditionen tillskrivit det romerskrättsliga källmaterial som här berörts, samt, likt en skamlös sofist, återvända till materialet med friska, av romanistikens läror obesudlade ögon – då kan man möjligen finna att samma material kan utnyttjas för att berätta en rakt motsatt historia. Om man alltså tänkte sig att en talare (ungefär som den uppburne Savigny) skulle föresätta sig att berätta en historia, om rättshandlingars tredjemansverkningar genom historien, och då eftersträva att understödja densamma med källställen som talaren öser ur den synnerligen rikhaltiga tredjemansavtalets tidiga historia 411 Se ovan vid not 305. 412 Jfr t ex Mühlenbruchs hänvisningar i Die Lehre von der Cession der Forderungsrechte s. 41 ff. 413 Denna tolkningsform och dess betydelse för modern civilrätt kommenteras ganska ingående i min avhandling, Mossberg, Avtalets räckvidd I. 414 Jfr Gadamer, Truth and Method, s. 344 f: ”[The historian] examines the text to find something it is not, of itself, attempting to provide. […] Thus for the historian it is a basic principle that tradition is to be interpreted in a sense different than the texts, of themselves, call for.” 415 Jfr Berkowitz, From Justice to Justification: An Alternative Genealogy of Positive Law, UCIrvine Law Review 2011 (vol 1) s. 611 ff, ssk s. 615 ff, 619 ff, som bl a undersöker betydelsen av Historiska skolans filosofiska övertygelser.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=