oskar mossberg 141 ferty, The Edictum Theodirici s 61 f; Liebs, Roman Vulgar Law in Late Antiquity, Fs Honoré 2008 s. 35 ff. Jfr även om Wieacker i ovanstående not. 390 Jfr t ex Alaric Watsons inledande kommentarer i Aurelian and the Third Century s 18 ff och Lafferty, The Edictum Theoderici s. 61 f, som bl a citerar T Honorés kritiska utrop: ”This Vulgar Law theory is a prize candidate for scholarship’s Most Implausible Myth […]”, från Honoré, Conveyances of Land and Professional Standards in the Later Empire, Fs Nicholas s 137 ff, på s. 151. 391 Här bortses från Diocletianus Reskript. För en kärnfull beskrivning därav se Kaser & Knütel, Romersk privaträtt s. 28. 392 Mousourakis, Fundamentals of Roman Private Law s. 72. 393 Citationum är (genitiv) plural (varför den engelska översättningen blir ”of citations”), men lex är singular. 394 Se därom Kaser & Knütel, Romersk privaträtt s 56; Mousourakis, Fundamentals of Roman Private Law s. 68 f m hänv. 395 Hos Watson står tidens rätt lågt i kurs: ”This Law of Citations marks a low point of Roman jurisprudence, since [it declares that] the correct opinion is to be found by counting heads, not by choosing the best solution.”,Watson,The Law of the Ancient Romans s. 91. 396 Codex Theodisianus 1.4.3. Jfr Mousourakis, Fundamentals of Roman Private Law s. 69. 397 Jfr citatet i not 400 nedan. och kristidens mer eller mindre katastrofartade karaktär har börjat ifrågasättas.390 Slut parentes.) Den här utvecklingen pågick ett par sekel.391 Under tiden svällde materialet och under 400-talets första år kunde materialet svårligen beskrivas som annat än synnerligen vidlyftigt, med hundratals kejserliga påbud som fortfarande var i kraft, omfattande praxis, en mycket rikhaltig samling klassiska verk, med en myriad av fall och problem – och därtill ett överflöd av dispyter och motsägelser omhur de skulle lösas.392Hade det varit en del av tidens romerska juristers idiom, så hade säkert uttrycket ”rättsläget är oklart” ofta legat nära till hands. Som en reaktion på detta promulgerade de romerska kejsarna, i öst Theodosius II(408–450)och i väst Valentinianus III(423–455), de så kalladecitatlagarna, som ett sätt att söka skapa större säkerhet kring gällande rätt. I allmänhet nämns endast lagen från 426 e kr i Codex Theodisianus 1.4.3 och omtalas då somLex Citationum, i singular.393 Den erkände endast skrifter av vissa jurister som bindande, nämligen Papinianus, Paulus, Gaius, Ulpianus och Modestinus,394 och innebar bland annat, att om dessa auktoriteters meningar i någon fråga gick isär skulle majoritetens åsikt vara styrande, att Papinanus åsikt skulle följas om antalet som stödde respektive åsikt var lika,395 och att domaren själv fick välja endast då Papinianus inte gav besked.396 Citatlagen innebar dock ingen definitiv lösning på det osäkra rättslägets problem.397 År 527 klev den östromerska kejsaren Justinianus in på vår historiska scen, genomatt kliva upp på den tron han under ett år skulle dela med sin medkejserliga farbror, Justinus. När farbrodern året därpå gick bort utnyttjade Justinianus
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=