oskar mossberg producerade istället ett inlägg i en debatt som utspelade sig under första hälften av 1800-talet i den tyska rättsvetenskapen, och han lade därmed grunden för det stilbildande utvecklingsnarrativ som sedan dess varit mer eller mindre vedertaget:365 Den allmänna principen gjorde sig framför allt gällande i den förklassiska rätten. Snart blev den ett hinder för handeln och dess utveckling, och såväl undantag från som sätt att kringgå den primitiva regeln om rättsverkningarnas begränsning till kontrahenterna började introduceras.366 Den rättsteoretiska debatten kom sedermera att avslutas,367 genom att Savigny ”löste” det teoretiska problemet med grunden för huvudmannens rätt (huvudmannen som alltså är tredjeman i förhållande till själva kontraherandet), genom att bygga vidare på utvecklingsnarrativet. Han tog sig an 135 365 Jfr t ex Wesenberg, Verträge zugunsten Dritter s 8 ff; Zimmermann, The Law of Obligations s. 38 ff, eller i svensk rätt t ex Trygger, Om fullmakt såsom civilrättsligt institut (1884) s. 23 ff. 366 Mühlenbruch, Die Lehre von der Cession der Forderungsrechte s. 43 ff, som bl a noterar indirekta representationsformer. Jfr även Zimmermann, The Law of Obligations s. 49 ff. Som främsta källa framstår nu möjligen Wesenberg, Verträge zugunsten Dritter: Rechtsgeshichtliches und rechtsvergleichendes (avtal till förmån för tredjeman, rättshistoriskt och komparativt) som, på s. 23 ff, talar om ”die Ausnahmen in der Überlieferung” (undantagen i traditionen, eller de traderade undantagen). Wesenbergs framställning hanteras ofta som ett standardverk i senare framställningar om tredjemansavtal, där den ofta får en framskjuten plats; jfr t ex hos Kaser & Knütel, Romersk privaträtt s. 279, Zimmermann, a a, t ex s. 35 och s. 38, Dondorp, The Seventeenth and Eighteenth Centuries, i Hallebeek & Dondorp (ed:s) s. 66. Jfr även Ibbetson, i samma antologi, s 93; Gernhuber, Das Schuldverhältnis s 468, 474. I A Horns avhandling, Vertragsgestaltung bei projekt-bezogener Zusammenarbeit 2008 s 198 not 32, skriver förf: ”Zur Rechtsgeschichte des Vertrags zugunsten Dritter siehe zum Beispiel Wesenberg […]” (min kurs) – varviddet får vara det endaexemplet. Jfr även Zweigert & Kötz, Introduction to Comparative Law s. 456 samt i norden t ex Ulfbeck, Kontrakters relativitet s 32. Annorlunda uttryckt: står man i nuet, och tittar bakåt, så kommer boken i ljuset av den frekvens med vilken den hänvisas till att framstå som en milstolpe. Ett sådant kvantitativt mått är dock föga meningsfullt. Innehållsmässigt är boken intressant och synes välarbetad, låt vara att ”milstolpen” ofta, i inte obetydlig omfattning, ”bara” befäster sådant som går längre tillbaks – nämligen alltså till Savigny och Mühlenbruch. I åtskilliga av de fall Wesenberg analyserar så sammanfattar han och ansluter sig till vad som i ett eller annat avseende var herrschendeMeinung, utan att nödvändigtvis tillföra så mycket (se t ex s. 61, jfr s 56 vid not 90). Många av de fall och passager han hänvisar till finns även hos Windscheid, PandektenII 8 uppl s. 276 ff (se punkterna a)–g) där), som i sin tur hänvisar bakåt, bland annat till Savigny (som i sin tur hänvisar bakåt, till Mühlenbruch). Och det finns alltså skäl till att Wesenberg talar om undantagen som förmedlade av, och i, en viss tradition – der Überlieferung. 367 Det är möjligen en överdrift, men sett från vår moderna horisont kan Savigny åtminstone framstå som vinnare i debatten eftersomBGB:s kompilator kom att följa hans förslag, se
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=