oskar mossberg framsteget,358 och en modernistisk historiesyn kan leda till att historien konceptualiseras som en serie framsteg, där förlöpt tid innebär rörelse, in dubio i form av en positiv progression mot något bättre – vilket i den logiska förlängningen innebär att det är bättre nu, än förr, och att det således, exempelvis, utgör ett framsteg att vi kastat av oss den äldre rättens icke-erkännande av tredjemansavtalet. ”All in all,” skriver Zimmermann, efter att ha gestaltat en lång och mödosam historisk utveckling bort från de forna hindren, ”the civil-law systems seem more or less to have thrown off the fetters of the Roman ’alteri stipulari nemo potest’ principle.”359 En sådan syn kan också leda till föreställningar om att vi nu bara har att göra oss av med de sista resterna av äldre rätt, de numer omotiverade kvarlevor som likt gammal spindelväv hänger kvar i hörnen, i väntan på att de med upplysning och ljusets intrång ska städas bort, för ytterligare framsteg. Allt detta kunde, försåvitt det är träffande, ses som tillkortakommanden – omdet intevore för att”rättshistorian” ide delar den ovan kritiserats egentligen inte haft historiska ändamål. I en mening kan det sägas inte ha rört sig om rättshistoria, utan om rättsdogmatik, förstådd som en argumentativ praxis eller retorisk legitimeringsverksamhet. Den aktuella rättsdogmatiken har då, i och för sig, arbetat med historiskt givna källor (vilket den dock alltid och ofrånkomligen måste göra, då det inte finns några andra). Dessa källor kan också beskrivas som historiska, i betydelsen gamla – och deras hävdvunnenhet har ofta varit ett av de argument som implicit eller explicit anförts till legitimering av den ordning vilka källorna använts för att beskriva. (”Redan enligt romersk rätt, bla bla bla…”)360 Ett för vårt område centralt exempel finns i Friedrich Mühlenbruchs (1785–1843) inflytelserika undersökningar om Cession enligt tyskromersk rätt, i boken Die Lehre von der Cession der Forderungsrechte, som kom i första upplagan 1817. (Den sista, sehr förändrade och utökade tredje upplagan utkom 1836.) Ett av Mühlenbruchs bidrag var en historisk rekonstruktion av den romerska läran om ställföreträdare, vilken som nämnts 133 358 Åtminstone om man ska tro Wittgenstein som i sina Särskilda anmärkningar, s. 15, anfört att: ”Vår civilisation karakteriseras av ordet ’framåtskridande’. Framåtskridandet är dess form, det är inte en egenskap hos vår civilisation att den går framåt”. 359 Zimmermann, The Law of Obligations s 45. Han fortsätter, och konstaterar att den som söker ett rättssystem som fortfarande ”obstinately conceives of contractual obligations as necessarily bilateral ’vincula iuris’” får vända sig till den sedvanligt brittiskt konservativa ”English common law”. Jfr i not 360 ovan. 360 Jfr t ex om ”rättsutvecklingen under den klassiska perioden” under 2.2 ovan. Något om utvecklingsnarrativets utveckling 3.3.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=