132 behov”. Det kan då uppstå ett slags ömsesidigt förstärkande växelverkan, mellan de anade rättsutvecklingarna och de antagna praktiska behoven, som förstärker såväl aningarna som antagandena till en punkt då de, efter att ha upprepats några gånger,355 kan tas för bevisade – och vips är det visat att såväl rättsutvecklingen som den socioekonomiska utvecklingen gestaltat sig på visst sätt, trots att bevisunderlaget egentligen inte behöver vara särskilt solitt. Allt därför att man antagit att de individuella indicierna på rättsutveckling ska förklaras jämte och i ljuset av ”större” historiska utvecklingar, på ett sätt som kan kallas historicistiskt.356 Kanske är det lite för misstänksamt för att vara riktigt övertygande, men åtminstone en paranoid hermeneutiker skulle kunna vilja läsa in något i stil med den beskrivna tendensen, när till exempel Axel Adlercreutz, i sinAvtalsrätt I – somvarit den ledande svenska läroboken i avtalsrättsämnet sedan 1960-talet, och ännu idag används vid flera juristutbildningar (inklusive den i Uppsala) – på det här aktuella temat skriver att: Och läser man in sådant, så framstår beskrivningen, vilken alltså bibringats åtskilliga generationer svenska jurister såsom en lära (lärobok var det ju), så framstår den inte som oproblematisk – även om narrativet blivit såväl etablerat som slående och tilltalande. Vad slutligen gäller narrativets karaktär av att vara modernistiskt självbekräftande så är invändningen den gamla vanliga. Modernismens form är tredjemansavtalets tidiga historia 355 Jfr Hansson, Kollektivavtalsrätten s. 25 f. 356 Jfr t ex om ”rättsutvecklingen under den klassiska perioden” under 2.2 ovan. 357 Här citeras näst senaste (dvs 13:e) upplagan, av Adlercreutz klassiska lärobok Avtalsrätt I. Där finns det citerade på s 153, men i stort sett likalydande uttalande har funnits sedan 1 uppl 1965 (s. 58), och passagen är alltså Adlercreutz egen. Från 12 uppl 2002 (s. 142) till 13 uppl 2011 har den kvalificerande bisatsen: ”, dock ej i England utom i särskilda fall” strukits i slutet av det första citerade stycket. Gissningsvis har strykningen skett på grund av att Gorton (som trädde in sommedförfattare i 13 uppl) uppmärksammat den 1999 införda engelska lagen Contracts (Rights of Third Parties) Act 1999, vilken ansetts innebära ett brott med en tidigare principiellt avvisande hållning till tredjemansavtal, och innebär att sådana numer som huvudregel är verksamma. I 14:e uppl, där Lindell–Frantz trätt in som medförfattare, finns motsvarande skrivning på s. 168, där passagen dock utsatts för vissa redaktionella ändringar i form av språkliga moderniseringar. ”[d]et stred mot den klassiska romerska avtalsläran att erkänna en rättsfigur som tredjemansavtalet, ty avtal ansågs kunna ha rättsverkningar endast för parterna. Men det yppade sig ett praktiskt behov av en sådan rättsfigur, och efter hand har tredjemansavtalet vunnit erkännande i de flesta länders rättsordning. I nordisk rätt har tredjemansavtalet erkänts sedan länge […] ”357
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=