oskar mossberg en tendens till att vilja förklara enskildheter och enskilda utvecklingar som nödvändiga följder av större helheter. (Två av historicismens definierande principer har sagt vara den om individualitet och den om holism.)353 I princip behöver det inte vara något problemmed det (allt har sin kontext; ingen man är en ö; det här med orsak och verkan verkar ju juste, och så vidare), men, inom ramen för den ovan berörda civilrättsliga historieskrivningen kommer historicismen till uttryck på ett särskilt och då av allt att döma inte oproblematiskt sätt. Regelmässigt förklaras nämligen rättsliga utvecklingar med att det uppstått praktiska (vilket väl betyder ungefär utomrättsliga, eller ”verkliga”) behov av dylika utvecklingar. Behov som normalt anförs eller antyds vara av socioekonomiskt eller mer rent merkantilt slag. Det sägs att det praktiska rättslivet, det ekonomiska livet, eller handelslivet, hade behov, och man utgår ifrån att rättsbildarna såg det som sin uppgift att beredvilligt tillgodose desamma. Även detta tycks innebära en presentistisk projektion av senare värderingar på ett historiskt material, på så vis att det förutsätts att romarna tänkte på samma sätt som 1800- och 1900-talets jurister, vilka ofta iklätt sig rollen av samhällsingenjörer och föresatt sig att delta i bygget av samhället och folkhemmet. Så har till exempel den nämnde Grönfors i ett annat sammanhang än det som citerats ovan bestämt fastslagit att: Även om det låter fint att liksom ta sitt ansvar, delta, hjälpa till, underlätta och olja upp samhällsmaskineriet, så är det knappast givet att det skulle åligga jurister, som yrkesgrupp – alltså alla jurister – att ”vaksamt följa med” i ”utvecklingen” och försöka anpassa rätten till ”samhällets behov” (vilka nu det är, och hur man nu ska avgöra det). Det åligger knappast varje jurist att anta självbilden av en samhällsingenjör, eller att verka därefter. (Snarare kan vissa jurister ta ett ansvar, eller ha ett etiskt ansvar, att inte göra det och att motverka smaklösa nyttoideals utbredning…men nu ska vi inte bli (vetenskaps) politiska.) Poängen är att det ibland verkar som om ungefär den typ av föreställningar Grönfors gett uttryck för kommit att projiceras på ett historiskt material, på ett sådant sätt att rättsliga utvecklingar som kunnat anas i materialet antas orsakade av ”praktiska 131 353 Jfr därom Beiser, The German Historicist Tradition s. 4 ff m hänv. 354 Grönfors, Avtalsfrihet och dispositiva rättsregler, JFT 1988 s. 318 ff, på s. 327. ”Det åligger juristerna att vaksamt följa med [i förändringarna i samhällets struktur och dess behov] och på så sätt undvika att komma i otakt med utvecklingen.”354
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=