130 utan rent rekommendabel. Om vi till stöd för detta förmodat okontroversiella påstående kan nöja oss med att bara namedroppa lite,349 så kan noteras att filosofer och historiker som Karl Marx, Friedrich Engels, Wilhelm Dilthey, Leopold von Ranke, och jurister som Friedrich Carl von Savigny och Karl Friedrich Eichhorn, alla beskrivits som historicister (Historizismus), låt vara att de nog varit det på lite olika sätt.350 Termen historicism är omvittnat mångtydig.351 Ibland används den mer eller mindre synonymt med historisk relativism, varvid alltså en historicistisk åskådning innebär att till exempel kulturer, institutioner, värden och värderingar, praktiker och rationalitet, alla betraktas som historiskt skapade och historiskt kontingenta – vilket bland annat innebär de hade kunnat vara annorlunda. Andra gånger (inte minst i marxistiska sammanhang, eller när brittiska kritiska rationalister kritiserat sådana) används termen istället som ungefär synonymt medhistorisk determinism, och får då utmärka idén att framtiden kan prognosticeras genom att beakta den historiska utvecklingen. (”Revolutionen är ofrånkomlig!” – utvecklingen ödesbestämd.) Här, i denna text, används termen på ett möjligen annorlunda sätt. Historicismen blir en slags parallell till naturalismen; just såsom naturalism innebär ett evigt återbekräftat antagande om att allt i den naturliga världen kan förklaras naturligt, av vetenskapen, så innebär historicismen att allt i den historiska världen kan förklaras historiskt.352 Historicism innebär också tredjemansavtalets tidiga historia 349 Eftersom poängen alltså torde vara ganska okontroversiell, och då påståendet underbyggs med (indirekta) referenser i noterna nedan, kan vi kanske tillåta oss denna väl egentligen ofina form av bevisföring, varom den tränade essäisten Göran Hägg (Praktisk retorik s 70 f) sedvanligt slagkraftigt upplyst att: ”Några typiska fuskmetoder är således: […] Pseudoverifikation. Skulle också kunna kallas ’akademisk name-dropping’. Ursprunget är nämligen den lärda världen, och 70-talets universitetsmarxism gjorde mycket för att popularisera begreppet. […] Det innebär att du låtsas bevisa saker med citat eller namedropping […] Rena självklarheter kan få vetenskaplig nimbus genom att i onödan kopplas till ett känt namn: ’Enligt Marx förlorar de arbetslösa sin anställning.’ Du visar att du hänger med i det intellektuella gänget och minsann inte är en sån där opålitlig typ som tänker egna tankar i onödan.” 350 Om historicism och Historiska skolan, se t ex Beiser, The German Historicist Tradition s. 214 ff, se där även s. 253 ff om Ranke och s. 322 ff om Dilthey; på samtliga ställen m omf v hänv.Historicism är grundläggande i den marxistiska traditionen, se därom t ex Jameson, Marxism and Historicism, New Literary History 1979 (vol 11) s. 41 ff. (Jameson är kanske mest berömd för sin bok The Political Unconscious, från 1981, där den inledande, sedermera ofta åberopade sloganen är ”Always historicize!”, se s ix). Jfr även Carr, What is history? s. 136 f. 351 Se t ex Beiser, The German Historicist Tradition s 1 f m hänv. 352 Jfr om det komplicerade förhållandet mellan historicism och naturalism Beiser, The German Historicist Tradition s. 3 ff.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=