oskar mossberg Den gängse historien är också märkbart historcistisk. Det hänger ihop med dess teleologiska karaktär, och är i och för sig inte särskilt anmärkningsvärt med tanke på att den gängse berättelsen i hög grad torde ha formats i 1800-talets Tyskland – där historicismen ansågs inte bara salongsfähig 129 345 I Gaius, Instititutiones 3.88 inleds avsnittet om obligationes med att han presenterar sin berömda summa divisio obligationes, eller huvudsakliga uppdelning av obligationer, i de som uppstår ex contractu och de som uppstår ex delicto. I 3.89 följer sedan några ord om den fortsatta dispositionen, som börjar med obligationerna ex contractu, varvid han också listar klasserna re, verbis, litteris och consensu, i den ordningen, vilken även är den i vilken de sedan redogörs för. Från och med 3.92 är Gaius klar med realavtalen och går över till att behandla verbisavtalen. Han lägger då klar tonvikt på stipulatio. Gaius redogör för hur stipulatio ingås, ger ett antal riktlinjer för tolkningen av olika stipulationslöften och nämner i samband med det att vissa stipulatoner (visst stipulerat innehåll), saknar verkan. Det är i detta sammanhang det nämnda stället 3.103 med alteri stipulari-maximen förekommer, och maximen presenteras hos Gaius alltså helt klart inom ramen för en framställning som specifikt handlar om stipulationslöften. 346 Jfr t ex Kaser & Knütel, Romersk privaträtt s 314: ”Det romerska stipulatio levde inte vidare till de medeltida eller moderna rättsordningarna […] den undanträngdes av det formlösa konsensualavtalet när principen pacta sunt servanda slog igenom.” (Korshänv utesluten.) 347 Jfr om framställningen hos Gaius i not 348 ovan. 348 Det starkaste sätt, som jag känner till, att ge alteri stipulari-maximen mer generell relevans är att framställa det som att det egentligen bara var två romerskrättsliga avtalstyper somkunde användas i det huvudsakliga syftet att berättiga tredjeman, nämligen stipulatio och mandatum (så Hallebeek, Roman Law, i Hallebeek & Dondorp (ed:s) s. 15). Det synes dock möjligen något onyanserat, då det fanns åtskilliga avtalstyper och rättsliga figurer som kunde användas för att påverka tredjemans rättsställning, även om de kanske inte användes med detta syfte som huvudsakligt sådant. consensu, så kan det noteras att stipulatio sorterade under verbiskategorin, och alltså räknades till de muntliga avtalen, inte till den konsensualkategori varur vår moderna avtalsrätt enligt den moderna rättens mytologi ska ha utvecklats.345 Trots det antas alltså allmänt, och regelmässigt utan varje förklaring, att alteri stipulari nemo potest – en maxim som enligt sin ordalydelse rör en specifik avtalstyp, hemmahörande i en annan avtalsklass som numer kan betraktas som ”utdöd” då den sedan länge slutat användas –346 utgör något slags ursprung till den samtida principen om avtals subjektiva begränsning. Här finns alltså en hotande inkonsekvens i den moderna versionen om tredjemansverkningarnas historia.347Lyckas man inte tillskriva alteri stipulari-maximen allmän räckvidd, och lyckas man inte heller förstå den som en (underordnad) del av en (överordnad) princip med likaledes allmän räckvidd, så riskerar inkonsekvensen att upplevas som besvärande – eftersom alteri stipulari-maximen då lätt kunde uppfattas som irrelevant, för moderna avtalsbegrepp och vår moderna avtalsrätt.348
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=