126 tredjemansavtalets tidiga historia äkta-formen finns hos Zackariasson, Direktkrav s. 185 och Iversen, Trediemansaftaler, TfR1994 s 16 f samt på självständig-formen hos Lindskog (t ex Kvittning 3 uppl s. 535 (avsn 17.6, även i tidigare uppl) och Betalning 2 uppl s. 159 och Lagen om handelbolag och enkla bolag 2 uppl s. 133). Jfr även t ex T Andersson m fl, Juridikens termer 10 uppl s 200 uppslagsordet ”Tredjemansavtal”. Såväl Iversen som Zackariasson lutar, inte utan fog, åt att reservera termen tredjemansavtal för egentliga/äkta tredjemansavtal, jfr även Adlercreutz, Gorton & Lindell-Frantz, Avtalsrätt I 14 uppl s. 168. 335 NJA1941 s 317, på s. 324. 336 Tredjeman kan förstås i princip grunda sin rätt även på andra sätt, men som processen komatt gestalta sig, i enlighet med parternas utformning av sin respektive talan, var detta den avgörande frågan. 337 Se till stöd för historieskrivningens påstådda bruklighet referenserna i not 233 ovan. 338 Jfr ang frågan om bevisbördans placering, t ex Adlercreutz, Gorton & Lindell-Frantz, Avtalsrätt I 14 uppl s 169; Zackariasson, Direktkrav s 186 och Lindskog, Betalning 2 uupl ”Rättspraxis hade endast ganska tveksamt erkänt möjligheten av ett för tredje man berättigande tredjemansavtal. Numera finge det dock anses stå utom tvivel, att möjligheten av ett sådant avtal erkändes även av praxis. Förutsättningen för att tredje man skulle kunna anses erhålla en självständig rätt genom avtalet vore, att en dylik rätt av parterna åsyftats. Där icke avtalet eller andra omständigheter utvisade parternas syfte finge frågan bedömas efter vanliga tolkningsregler. Med hänsyn till den tvekan varmed det berättigande tredjemansavtalet vunnit erkännande vore det emellertid naturligt, att man icke presumerade förhandenvaron av ett sådant avtal annat än möjligen för vissa typfall där det kunde sägas bäst överensstämma med parternas genomsnittliga intressen och intentioner att tredje man finge en självständig rätt.”335 Parterna i avtalet var en rysk och en svensk bank. Utlåtandet hade lämnats in av den svenska banken, vilken som svarande bestred den kärande tredjemannens anspråk, väsentligen med invändningen att det inte rörde sig om något avtal till förmån för tredjeman och att densamme därmed saknade kravrätt.336 I den citerade delen av utlåtandet figurerar historieskrivningen ungefär som den brukar förekomma, nämligen som en beskrivning av läget att rättsfiguren omedelbart berättigande tredjemansavtal inte erkändes förut, men att dennumer erkänns.337 Nial återger alltså den gängse historieskrivningen (i förkortad form), för att sedan utnyttja densamma inom ramen för sin argumentation. Genom sitt betonande av den tveksamhet med vilken tredjemansavtal kommit att erkännas i praxis skapar han också retoriskt utrymme för sitt bevisargument. Den förmenta tveksamheten utnyttjas ju som argument för rekommendationen om bevisbördans placering (sommöjligen är motiverad i sak, men knappast av de skäl Nial anger). Nial framställer alltså principen som en logisk förlängning av den rättshistoriska utveckling som lett fram till fallet –338 och erbjuder därmed ett gott exempel på hur (en variant av) den historieskrivning vid vilken vi uppehåller oss kan utnyttjas argumentativt.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=