oskar mossberg lastället i Digesta 50.17.73.4, som även i annat fall åberopats i avtalsräckviddssammanhang.330 Fritt översatt lyder detta ställe: De nämnda ställena torde erbjuda det viktigaste (bästa, starkaste) källstödet för att det fanns en romerskrättsliga maxim av innebörd att man inte kunde avtala till förmån för tredjeman. De nämnda ställen är följdriktigt även de ställen som främst åberopats till stöd för påståenden om bara parterna-principens inverkan på klassisk romersk rätt. Vi ska nu uppehålla oss vid några problem med traderade bilden, av avtals avsaknad av tredjemansverkningar enligt romersk rätt, som enligt ovan ofta åkallats inom ramen för framställningar om den nutida avtalsrätten. Den etablerade historiografin är nämligen inte oproblematisk, och i den mån den kan problematiseras så kan det synbarligen underminera den moderna bara parterna-principen, vilken som nämnts bland annat byggts på historisk grund. Principen kan förstås angripas också med progressiv retorik, genom att man ifrågasätter varför avtalets räckvidd ska vara begränsad till parterna för framtiden, bara för att det kanske varit så förr. (Det är till exempel den väg den nämnde Grönfors i huvudsak valde.) Om dock det historiska grundlaget för principen kan göras lösare, så innebär lösgörandet rimligen utmaningar också för sådan konservativ retorik som bygger 123 330 (Latin: ”Nec paciscendo nec legem dicendo nec stipulando quisquam alteri cavere potest.”) Jfr Schulz, Classical Roman Law s 493; Zimmermann, The Law of Obligations s. 35; Wesenberg, Verträge zugunsten Dritter s. 8 ff; Wieacker, Römische Rechtsgeschichte I s 578; Apathy, Zur exceptio pacti auf grund eines pactum in favorem tertii, ZSS1976 (nr 93) s. 97 f m hänv. Jfr om Leges dictae, Berger, Encyclopedic Dictionary of Roman Law s. 545 f och Schiller, Roman Law: Mechanisms of Development s. 224 m hänv. Jfr även Wesenberg, Zur Behandlung des Satzes Alteri stipulari nemo potest durch die Glossatoren, Fs Schulz s. 260. 331 Wesenberg,Verträge zugunsten Dritter s8 f, redogör för hur Riccobono(Lineamenti della storia delle fonti e del diritto romano, editione privata, 1942 s. 41) betonat detta källställes betydelse, och menat att detta var de tre sätt på vilka man kunde borga för annan, lex dictaenligt den romerska ius civile, pactumenligt ius honoraria (pretorsrätten), ochstipulatio enligt ius gentium(folkrätten). Jfr även Zimmermann, The Law of Obligations s. 35 not 6. ”Ej heller kan någon borga för annan genom att ingå överenskommelse, att uppställa laga villkor eller genom att stipulera.”331 Ursäktande uppvarvning 3.1. 3 Några problem med den traditionella historien
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=