122 Det finns fler ställen som kan åberopas till stöd för att avtal till förmån för tredjeman var overksamma enligt klassisk romersk rätt. Det Justinianska Codexstället 5.12.19, som även det härrör från Diocletianus &Maximianus, har nämnts.325 Så även det ofta åberopade källstället Ulpianus, Digesta 45.1.38.17 och Paulus, Digesta 46.3.10 (vilket liksom Gaius, Institutiones 3.103 rör stipulatio sibi et titio dari, och säger att Titius i ett sådant fall saknar kravrätt),326 samt Paulus,Digesta44.7.11,327 som påsvenska smått poetiskt skulle kunna lyda: Den tyska rättshistorikern Fritz Schulz (1879–1957, romanist av rang och specialist på just klassisk romersk rätt), har hävdat att maximen kan spåras så långt som till rättsvetenskapens förmenta fader, Quintus Mucius Scaevola, som levde 140–82 f kr och alltså före Gaius.329 Schulz anför inget stöd för sitt påstående, men med all sannolikhet anspelar han på Scaevotredjemansavtalets tidiga historia 325 Wesenberg, Verträge zugunsten Dritter s 10, samt Dondorp, The Seventeenth and Eighteenth Centuries, i Hallebeek& Dondorp (eds) s 38 not 49 och s 40 not 59. Det inte helt lättgenomskådliga codexstället synes handla om att hälften, av en till make utgiven hemgift, ska återbetalas, till Amnia (som är tredjeman), efter att först svärfadern dött, och sedan dottern, för vilken hemgift betalats, dött, under äktenskapet; samt att svärfadern testamenterat om att Amnia, tillsammans med andra, ska ärva honom, och givit instruktion om att Amnia inte ska kräva eller överenskomma något under stipulation. För det fallet sägs Amnia sakna rätt enligt överenskommelsen (om återbetalning). Den kritiska skrivningen, vilken fått betydelse för senare tiders rättsutveckling (jfr Dondorp, a st) är ”ex alieno pacto nec prorsus ei ulla competit actio”, som i sammanhanget betyder ungefär: ”ur annans överenskommelse kan hon ej heller härleda någon föreliggande talan”. 326 Jfr Zimmermann, The Law of Obligations s 39. Paulus-stället ger kanske snarare uttryck för per extraneam-maximen än för alteri stipulari, men Z är inte alltid så noga med att skilja maximerna åt. 327 Wesenberg, Verträge zugunsten Dritter s. 10. 328 Latin: ”Quaecumque gerimus, cum ex nostro contractu originem trahunt, nisi ex nostra persona obligationis initium sumant, inanem actum nostrum efficiunt: et ideo neque stipulari neque emere vendere contrahere, ut alter suo nomine recte agat, possumus”. I den svenska översättningen läggs ett komma till, för att öka läsbarheten. 329 För ett pregnant personporträtt, se Jolowicz & Nicholas, Historical Introduction to the Study of Roman Law s. 93 f. Se om Q M Scaevola och hans roll i den romanistiska mytbildningen särskilt Kaius Tuori, Ancient Lawyers and Modern Legal Ideals s. 22 ff. ”Vad än vi företar, som ur vårt kontrakt sitt ursprung tar, förslösat är, om inte i vår person obligationen sin upprinnelse har, förutan verkan vår akt är: och därmed kan vi inte heller stipulera, köpa, sälja eller kontrahera, så att annan i sitt eget namn rätteligen föra [talan], kan.”328
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=