oskar mossberg merska rätt vilken han där utlade – och Gaiusställena kan alltså åberopas till stöd för att tredjemansavtal enligt klassisk romersk rätt saknade verkan. I Corpus Juris har man funnit stöd för maximen på ett antal ytterligare ställen.320 Justinianus, Institutiones 3.19.4 har redan nämnts. Därtill kan läggas Papinianus, Digesta 45.1.118.2 (som rör Stipulatio sibi aut titio dari, dvs stipulation till migeller Titius) och har ansetts ge stöd för principen,321 liksom Diocletianus & Maximianus (samkejsare 286–305 e kr), Codex 8.38.3 pr (som ger klart uttryck för alteri stipulari-regeln)322. 323 Det kan dock inte uteslutas att de senare är interpolerade av kompilatorerna, som tycks ha varit inriktade på att vidga den klassiska regeln, att man inte kan stipulera om att något ska ges (dare) till annan, till en mer generellt formulerad regel enligt vilken man över huvud taget inte kunde stipulera för annan. (Jämför till exempel hur maximen enligt ovan formulerades i Justinianus Institutiones, och det faktum att Gaius skrivningar inte verkar vara lika vida.)324 121 320 Se ävenWesenberg, Verträge zugunsten Dritter, s 8 ff som undersöker ytterligare potentiella källställen. 321 Hallebeek, Roman Law, i Hallebeek & Dondorp (ed:s) s 12; Zimmermann, The Law of Obligations s 35 och 37. Stället lyder fritt översatt: ”’Lovar du att betala tio till mig eller Titius, vem helst jag vill?’ Stipulationen avser såvitt gäller det som ska ges till mig något bestämt, men såvitt det som ska lösas till honom något obestämt. Då, föreställ att jag har ett intresse i betalning till Titius hellre än till mig, till exempel därför att jag utfäst vite, omTitius inte får betalt.” (Latin: ”’decemmihi aut titio, utrum ego velim, dare spondes?’ ex eo, quod mihi dandum est, certi stipulatio est, ex eo, quod illi solvendum, incerti: finge mea interesse titio potius quam mihi solvi, quoniam poenam promiseram, si titio solutum non fuisset.”) Se om certum och incertum samt om kravet på att stipulator har ett intresse 4.2 nedan, bla vid not 429 ff. 322 Fritt översatt: ”Då en muntlig obligatio inte kan kontraheras mellan frånvarande, så har ingen makt att stipulera om att något ska ges eller restitueras till annan [tredjeman], vars makt han ej är underkastad, om han ej är närvarande.” (latin: ”Ut inter absentes verborum obligatio contrahi non potest, ita alteri, cuius iuri subiectus non est, aliquid dari vel restitui, nisi sua intersit, nemo stipulari potest.”) Jfr även Pomponius, Digesta, 46.3.11. 323 Jfr Zimmermann, The Law of Obligations s 36, och se Hallebeek, Roman Law, i Hallebeek & Dondorp (ed:s) s. 12, där även ”Ulp[ianus], D[igesta] 45.1.22” nämns, vilket dock inte kan stämma, då D 45.1.22 innehåller ett uttalande från Paulus som rör error in motivis och svek. Gissningsvis avses D 45.1.20, som innehåller följande Ulpianusfragment (fritt översatt): ”Stipulationer av detta slag: ’lovar du att ge mig vad Titius är skyldig dig, när han upphör att vara din gäldenär?’ är inte overksamma; för stipulationen är lika verksam som om den uppställts med annat villkor.” 324 Framför allt alltså till följd av ordet dari i 3.103. Jfr även Hallebeek, Roman Law, i Hallebeek & Dondorp (ed:s) s. 12 f.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=