120 cipen omomnia condemnatio pecunaria gick domen alltid ut på ersättning i pengar),314 och att prestationen i sin helhet skulle ske till stipulator, som om tredjemannen Titius inte nämnts i stipulationen. Sabinianerna låtsades alltså helt enkelt inte om orden ”et titio”.315 Proculianerna å andra sidan ansåg att bara hälften skulle gäldas, till stipulator, ochatt löftetvarverkningslöst i den andra delen. (Gissningsvis sker fördelningenhelt enkelt efterhuvudtalet.) En föreslagen motivering till Proculianernas ståndpunkt är att det vore underligt om stipulationens overksamhet, iden del den gäller Titius, automatiskt skulle medföra att stipulator ska få mer betalt.316 Det vore förstås lätt att anföra möjliga motargument, men det verkar inte särskilt meningsfullt att återuppta eller försöka avgöra en två tusen år gammal rättsvetenskaplig debatt.317 Genom Justinianus, Institutiones 3.19.4 tycks för övrigt Proculianernas linje senare ha vunnit kejserligt gehör, om än utan motivering.318 Båda skolornas linjer kan förklaras med en underförstådd regel, av samma innebörd som alteri stipulari-maximen – förutsatt att denna förstås som en regel med innebörden att, om, stipulation sker till förmån för tredjeman, så, är stipulationen overksam. De olika skolornas tolkningar av stipulationen innebure då en anpassning till denna regel. (Tekniken kan jämföras med en tolkning enligt den nutida, halvt bortglömda, så kallade giltighetsregeln för avtalstolkning.)319 Första meningen i 3.103 ger också intrycket att Gaius utgick ifrån att sådan princip, som alteri stipulari-maximen kan anses uttrycka, fanns, och skulle vara styrande, i den klassiska rotredjemansavtalets tidiga historia 314 Se vidare i och vid not 470 f nedan. 315 Zimmermann, The Law of Obligations s 39, jfr s. 78, jämför detta med engelsk rätts s k ”blue pencil-test”, som innebär att kontrakt som innehåller enstaka otillåtna skrivningar kan upprätthållas som giltiga om de otillåtna skrivningarna (t ex: ”et titio”) kan strykas (med en blå penna) och man i övrigt kan behålla avtalen oförändrade. Jfr Leesen, Gaius Meets Cicero s. 189 och 193 f. 316 Så Zimmermann, The Law of Obligations s 39, som bygger resonemanget på Pomponius, Digesta, 45.1.110 pr (Z skriver felaktigt Javolenus, vilket möjligen verkar osannolikt, då J var ledare för den Sabinianska skolan). Stället lyder: ”[…] delen [eller kvoten] till tredjeman subtraheras, så att stipulationens overksamhet i förhållande till utomstående, inte ökar min del [i betydelsen börda eller insats]” (latin: ”[…] pars enim aliena deducitur, ut quod extraneo inutiliter stipulatus sum, non augeat meam partem.” 317 Jfr istället Leesen, Gaius Meets Cicero s. 190 ff. 318 Leesen, Gaius Meets Cicero s 194 f, framhåller det i not 319 ovan nämnda Pomponiusstället, och noterar att det kan innebära att Proculianerna inom något sekel gick segrande ur skolstriden. 319 Se därom t ex B Lehrberg, Avtalstolkning 7 uppl s. 190, 201 f.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=