114 ställning; den anvisar att ett avtal, vars huvudsakliga föremål är att berättiga tredjeman, saknar obligationsrättslig verkan inter partes. Per extraneam- maximen tar istället sikte på tredjemannens rättsställning,289 och anvisar att denne inte kan förvärva något genom en extern person, vilket medför att kontraherande – exempelvis ingående av avtal – till förmån för tredjeman kommer att sakna reella tredjemansverkningar.290 Det finns dämed utrymme att behandla alteri stipulari-maximen som att den innebär overksamhet i relationen mellan parterna, samt per extraneam-maximen som att den innebär att inte heller tredjeman kan härleda någon rätt ur avtalet och således inte får kräva avtalsgäldenären.291 Så görs dock sällan. Maximerna behandlas istället ofta sida vid sida, som liktydiga, eller så behandlas per extraneam-maximen tillsammans med alteri stipulari-maximen på ett sätt som innebär att den förra inte hålls isär från den senare utan konsumeras därav. Alteri stipulari ses då som en överordnad princip, ett paraplybegrepp, eller liknande.292 Om vi med det sagt skulle börja ta steg fullt ut, över i det andra tema (ii) om källstödet för en antik motsvarighet till bara parterna-principen kan till att börja med noteras att alteri stipulari-maximen finns kodifidierad i Justinianus Institutiones, den rättsligt bindande läroboksdelen av Corpus Juris Civilis (alltså den som Grönfors enligt ovan hänförde sig till). Institutiones är som sagt från postklassisk tid, men den torde, jämte Justinianus Digesta och Gaius lärobok med samma titel som Justinianus sådana, vara den mest frekvent åberopade romerska källtexten, såväl vad gäller det förevarande temat som vad gäller andra. tredjemansavtalets tidiga historia 289 För en ingående studie av möjligheterna att förvärva med hjälp av externa personer, se Rodríguez Diez, Potestas Alienandi: Transfer of ownership by a non-owner from Roman law to the DCFR, bl a s 21 ff, där han i anslutning till per extraneam-maximen tar utgångspunkt i de metodologiska problem presentistisk idéprojektion på det romerskrättsliga materialet inneburit. 290 Så Hallebeek, Roman Law, i Hallebeek & Dondorp (ed:s) s. 16. 291 Jfr Zimmermann, The Law of Obligations s 47 och Hallebeek, Roman Law, i Hallebeek & Dondorp (ed:s) s. 16. 292 Jfr t ex vad som anses falla under alteri stipulari hos Kaser & Knütel, Romersk privaträtt s 124 jämfört med s 269 f. Jfr även Zimmermann, The Law of Obligations s 424; Apathy, Zur exceptio pacti auf Grund eines pactum in favorem tertii, ZSS1976 s 97 f och Schulz, Classical Roman Law s 488, som erbjuder en förklaring: ”The republican lawyers [dvs de innan kejsar Augustus intog tronen 27 f kr] could not as yet distinguish betweenalteri stipulari andstipulari in the name of the third person (direct agency); indeed this distinction has puzzled lawyers of much later centuries”, jfr därom även Zimmermann, The Law of Obligations s 45 f, som enligt ovan menar att den distinktionen föds först hos Grotius, se i not 282 ovan.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=