oskar mossberg eller barn under familjefaderns (pater familias) husbondevälde (patria potestas).286 På samma sätt som alteri stipulari-maximen, sedd från en modern horisontochskamlöst presentistiskt,287 kanförstås som ett embryo till principen om avtalets subjektiva begränsning, kan per extraneam-maximen förstås som ett embryo till självberättigandets princip. Den princip som utgör en nuförtiden mindre betydelsefull spegelbild av självbindningens princip, vilken finns uttryckt i 10 § 1 st avtalslagen och enkelt uttryckt innebär att kontrahenter binder sig själva, inte andra.288 Dessa båda principer, om självberättigande och självbindning, kan för all del ses som underordnade principer i förhållande till en överordnad princip om avtals subjektiva begränsningar, som då fungerar som ett slags juridisk-teknisk hyperonym. Med några snabba små steg kan man sedan landa i att de båda romerskrättsliga principerna utgör historiska motsvarigheter till, och traditionellt stöd för, vår nutida bara parterna-princip. När vi ändå är inne på presentistiska läsningar kan då också noteras att de båda maximerna kan läsas som att de tar sikte på tredjemannens rätt enligt andras avtal, och artikulerar två sidor av samma overksamhetsmynt. Skillnaden mellan maximerna skulle då vara att alteri stipulari-maximen tar sikte på parterna och på deras omöjlighet att påverka tredjemans rätts113 286 Se Justinianus, Institutiones 2.9, ssk2.9.1 och 2.9.5, samt jfr Gaius, Institutiones 2.95 och 2.86 ff; Ulpianus, Digesta 45.1.38.17; Paulus, Digesta 44.7.11 och Diocletianus & Maximus, Codex 4.27.1 pr. Jfr även Zimmermann, The Law of Obligations s 34 och 49 ff; Kaser & Knütel, Romersk privaträtt s 124; Hallebeek, Roman Law, i Hallebeek & Dondorp (ed:s) s 15 f samt Grönfors, Ställningsfullmakt och bulvanskap s 75 f not 3. 287 Presentismanvänds ibland om ett uppfattat fokusskifte i historievetenskapen, från ett allmänt historiskt intresse, till den mer samtida perioden och i vart fall bort från mer avlägsen dåtid (jfr etiketter som samtidshistoria, geschichte der Neuzeit, etc). Som framgår av sammanhanget används dock ordet här i dess andra, mer spridda, innebörd. Uttrycket används alltså för att beskriva en tendens till att tolka historien i ljuset av ens egen samtid (som ett led i ett relevansgörande av historien, eller av något annat skäl). Tendensen kan innebära att historiskt material tillskrivs diskutabla innebörder. Presentism menas ofta vara anfäktligt. Synbarligen bygger det på föreställningar om att en sann historikers mål bör vara att belysa dåtiden på dess egna villkor. När ordet här används är dock syftet inte att kvälja eller bespotta andras berättelser (”skamlöst” behöver inte vara något dåligt, och något mått av presentism torde för övrigt vara oundvikligt), utan avses endast tjäna som ett sätt att försöka synliggöra en tendens i de historieskrivningar där en sådan förekommer. Jfr vidare 3.2 nedan. 288 Motsatsvis innebär ju lagrummets första stycke att huvudmannen inte blir bunden, om han inte givit fullmakt. Jfr angående per extraneams betydelse för fullmaktsinstitutet t ex Schulz, Classical Roman Law s. 488.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=