112 kontrahenten] har ingen verkan”. Sedd från en modern horisont bjuder alteri stipulari-sentensen in till att förstås som att man inte med verkan kan avtala om prestation till tredjeman,281 eller, annorlunda uttryckt, att romersk rätt inte erkände berättigande tredjemansavtal. Sentensen, eller maximen, bekräftar därmed den nu vedertagna bara parterna-principen, och har ofta åberopats till styrkande av densamma. Därtill har det av maximen ansetts följa att det inte var möjligt att överlåta fordringar (cession).282 Att åberopa en enstaka och ur sin kontext isolerad sentens ger kanske inte något direkt oomkullrunkeligt stöd för sådana påståenden. Som man kan vänta sig finns det dock fler fenomen som, jämte den ovan beskriva historien, åberopats för att gestalta ett mönster, enligt vilket det endast var kontrahenterna själva som påverkades av sitt rättshandlande. Ett redan uppmärksammat sådant fenomen är den av bland annat Grönfors anförda definitionen av obligationsbegreppet som nämnts ovan. Alltså definitionen av obligatio som ett iuris vinculum, eller ett rättsligt band, vilket som sådant binder samman två kontrahenter. Ett annat är en annan romerskrättslig sentens, nämligen den som ibland, efter Justinianus, formuleras somper extraneam personam nihil adquiri posse, vilket kan översättas som ”genom extern person kan inget förvärvas”. Ibland formuleras den istället, efter Gaius, somper extraneam personam nobis adquiri non posse, vilket betyder ungefär: ”genom utomstående person kan vi inte förvärva”, eller ”har vi inte makt att förvärva”.283 Trots de alternativa formuleringarna anses det normalt röra sig omen maxim,284 vilken har förståtts som att den innebär att det enligt romersk rätt inte var möjligt att erhålla kontraktuella rättigheter genom en extraneus,285 en utomstående, vilket var detsamma som någon som inte var slav tredjemansavtalets tidiga historia begär ett löfte/ett förbindande), men tar i sammanhanget sikte på den romerska avtalstypen stipulatio, som berörs nedan. Om avtalstyperna och stipulatio, se 3.2 nedan, eller t ex Kaser & Knütel, Romersk privaträtt s 299 ff och 312 ff alternativt Mousourakis, Fundamentals of Roman Private Law s. 187 ff, och s. 214 ff. 281 Jfr t ex Palmer, Paths to Privity s 1 f, ssk s 3 f; Apathy, Zur exceptio pacti auf Grund eines pactum in favorem tertii, Zeitschrift der Savigny-Stiftung für Rechtsgeschichte: Romanistische Abteilung 1976 s 97 ff på s 98 samt Tørum, Direktekrav s 65 och 46 f. 282 Se särskilt Zimmermann, The Law of Obligations s 58 ff. Jfr även Afzelius, Om Cession af fordringar enligt svensk rätt s 17 ff. 283 Se och jfr Gaius, Institutiones 2.95; Justinianus, Institutiones 2.9.5; Paulus, Digesta 45.1.126.2; Diocletianus & Maximianus, Codex 4.27.1.pr, samt vidare nedan. 284 Jfr härtill 3.3 nedan, om Mühlenbruch. 285 Dess kanske viktigaste betydelse finner den dock i sakrätten, där den antagits innebära att man inte kunde förvärva äganderätt till ting genom en extraneus, jfr Rodríguez Diez, Potestas alienandi s 21 ff och vidare nedan 3.3.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=