oskar mossberg Om någon, rent hypotetiskt, skulle få för sig att forska på temat ”tredjemansverkningarnas historia”, så skulle den förmodligen också ganska snart springa på ett par latinska sentenser som härstammar från just klassisk romersk rätt.278 En stor del av tredjemansavtalets historia, och för den delen representationsrättens dito, som går hand i hand med tredjemansavtalets sådana då distinktionen mellan de två är senare,279 har nämligen kommit att kretsa kring dessa sentenser – vilka vi nu ska bekanta oss med och därmed långsamt börja glida över i det andra tema (ii) om romerskrättsliga källor som nämndes inledningsvis (2.1) ovan. Den första av sentenserna lyder alteri stipulari nemo potest, vilket hyfsat ordagrant översatt skulle betyda ”till-annan stipulera ingen har kraft”,280 eller mer ungefärligt översatt ”stipulationer om prestation till annan [än med111 av Fritz Schulz Classical Roman Law, University of Chicago Law Review 1952 (vol 20) s. 170 f(f). 278 Se t ex Schulz, Classical Roman Law s 487; Zimmermann, The Law of Obligations s 34 (ff);Kaser & Knütel,Romersk privaträtt s 269 f; Kötz, Europäisches Vertrragsrecht s 470 f; Hallebeek, Introduction, i Hallebeek & Dondorp (ed:s), Contracts for a Third-Party Beneficiary s. 1; Palmer, The Paths to Privity s. 4. Jfr även Mousourakis, Fundamentals of Roman Private Law s. 203. 279 Det kan, till exempel, noteras att det påståtts att Hugo Grotius, i De jure belli ac pacis från 1625, var den första att, vad gäller löften om prestation till tredjeman, göra en distinktion mellan å ena sidan att ingå ett tredjemansavtal och å andra sidan rättshandlande i förhållande till en fullmäktig om prestation till dennes huvudman, en åtskillnad som sedan dess varit grundläggande. Se t ex Zimmerman, Law of Obligations s. 45 f, som hänv till Grotius, De jure belli ac pacis, bok II, kap XI, st 18, som inleds med orden: ”Solent et controversiae incidere de acceptatione pro altero facta: in quibus distinguendum est inter promissionem mihi factam de re danda alteri, et inter promissionem in ipsius nomen collatam cui res danda est.”. Presentistiskt översatt till svensk avtalsrättska kan det förstås som: ”Vad gäller accept av löften för annan finns en kontrovers, i vilken en distinktion finns mellan löften till mig om att sak ska lämnas till annan [jfr tredjemansavtal], och löften i hans [dvs tredjemannens] eget namn om att överföra saken [jfr fullmakt].” Jfr även Diesselhorst, Die Lehre des Hugo Grotius vom Versprechen s. 125 f och Hallebeek, Medieval Legal Scholarship, i Hallebeek & Dondorp (eds), Contracts for a Third-Party Beneficiary: A Historical and Comparative Account s. 32. 280Alteri är dativ singular av alter (en andra/annan). Eftersom svenskan till skillnad från latinet inte använder dativkasus (även om det finns dativrester i vissa svenska ords ändelser), som anger att ett objekt fungerar som indirekt objekt i en sats (svenskan åstadkommer ju samma sak genom användning av prepositioner, t ex till, åt eller för, eller genom ordets placering i satsen), och då det innebär en mer ordagrann översättning, så används här den iögonfallande konstruktionen med prepositionen till- framför annan. Stipulari är presens infinitiv i aktivform av stipulor (här antingen: ”jag lovar/binder mig”eller ”jag Klassiska romerskrättsliga maximer 2.3.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=