oskar mossberg Enligt den gängse berättelsen var alltså tredjemansrättigheter otänkbara för antikens romare. Att tredjeman skulle vara inblandad i den rent kroppsliga angelägenhet obligationen innebar var i strid med sakens själva natur – en naturvidrighet, redan från den mytomspunna begynnelsen. Åren gick. Samhället och rätten utvecklades vidare. (Framåt och uppåt.) Snart inträdde den gyllene ålder som kallats för Pax romana, den romerska freden. Freden sträckte sig ungefär 30 f kr–230 e kr,272 och under denna tid frodades det romerska riket.273 Goda förutsättningar, med blomstrande 109 271 Som av en händelse ett av de populärare citaten från Zimmermanns, The Law of Obligations där det finns på s. 58. 272 Freden ska ha inletts under kejsar Augustus (Julius Ceasars arvtagare och Roms förste kejsare, född till det mer blodbesudlade namnet Octavianus) tid som regent 27 f kr–14 e kr; eller möjligen med Markus Antonius förlust mot Octavianus vid slaget om Actium 31 f kr (jfr Petit, Pax Romana [franskt original 1967, engelsk översättning 1976] s. 9 ff). Fredens slut är knivigare. Det skulle t ex kunna förläggas till utbrottet av något av de krig Rom var inblandat i under perioden, som Severus krig mot Sasaniska (Persiska) riket under sent 220-tal, eller då inbördeskrig utbröt 193 e kr (”året med fem kejsare”), det krig genom vilket den severianska dynastin steg till makten (så Petit, a st). Ibland förläggs det senare, och får sammanfalla med den klassiska periodens slut (”250 e kr”, med eller utan ”ca”-angivelse innan). Att lägga slutet vid Kejsar Alexander Severus död synes dock lämpligt, dels därför att dödsfallet signalerade början på en kaotisk period i romersk historia, med omfattande oroligheter och inbördeskrig, dels därför att Ulpianus (ca 170–223, prefekt åt Severus), och Modestinus då bekvämt kan räknas till de klassiska juristerna (även om Modestinus gärning delvis hamnar på fel sida av brottlinjen). Jfr även Jolowicz & Nicholas Historical Introduction to the Study of Roman Law s 6, samt om Ulpianus och Modestinus, s. 393 f. Vi säger alltså att fredstiden upphörde när Alexander Severus mördades av sina egna soldater 235 e kr. Då får vi också tillfälle att få en känsla för det storslagna rikets förfall och den senare monarkins vanhävd genom att erinra oss Alf Henrikssons (Antikens Historier II Det romerska riket s 309) legendariskt anekdotiska beskrivning av den sista kejsaren: ”Om Alexander Severus själv finns det emellertid just inga minnesvärda ting att berätta, möjligen med undantag av Historia Augustas exempel på vilken enkel underhållning han i motsats till [sin föregångare] Heliogabalus bjöd på vid sina banketter; [Alexander] brukade nämligen nöja sig med att förevisa små hundar och små grisar som lekte med varandra. I sinom tid blev hans naturligtvis mördad”. 273 Det har, ofta i anti-imperialistisk anda, diskuterats om ”Pax romana” var en propagandauppfinning som syftade till skyla över diverse problem i det romerska riket och legitimera dess imperialism. Se t ex Goldsworthy, Pax Romana: War, Peace and Conquest in the Roman World, femte s i Introduction-kapitlet. ”Fred genom förtryck” är förstås också ett ofta indikerat tema i populärkulturen. Jfr, t ex, det sätt på vilket Senator Palpatine, alias ”Nomina ossibus inhaerent […]: the action arising from the obligation hinges on the bones and entrails of the creditor and can no more be separated from his person than the soul from his body.”271
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=