108 Den form av historieskrivning som nu erbjudits har alltså anförts för att underbygga påståenden om bara parterna-principens förhandenvaro och hävd. Den internationellt välrenommerade tyska superprofessorn Reinhard Zimmermanns beskrivning är på fler än ett sätt paradigmatisk. Efter ett kapitel där han presterat en historieskrivning i linje med den ovan skriver han också att: Inga tredjemansavtal. Ingen fullmaktsfigur. Och heller inga rättighetsöverlåtelser, i romersk rätt alltså – och så var det med den saken. Samme Zimmermann har uttryckt saken också på ett annat sätt. Ett sätt som är mindre paradigmatiskt, men desto mer poetiskt och citatvärdigt, i sin köttslighet: tredjemansavtalets tidiga historia bordell, där en girig prostituerad kvinna vid namn Phronesium gör sitt bästa för att utnyttja sina manliga kunders kärlek för att lura av dem alla deras pengar – i allt väsentligt med stor framgång. I akt 1, scen 3 (rad 209–214; s 290 f i Loeb-seriens edition) anvisar manus att Phronesiums tjänsteflicka och skyddsling Astaphium, strax efter att ha släppt in ytterligare en av Phronesiums beundrare i hennes hem, ska säga: ”Hahahae, requievi, quia intro abiit odiummeum. tandem sola sum. nunc quidemmeo arbitratu loquar libere quae volam et quae lubebit. huic homini amanti mea era apud nos naeniam dixit domi, nam fundi et aedis obligatae sunt ob Amoris praedium.” I Henry Thomas Rileys rytmiska engelska översättning från 1852(s. 219): ”Ha, ha, ha! I’m at rest, since my plague has gone in-doors; now, indeed, I shall speak according to my own inclination, freely, as I please. My mistress has sung a funeral dirge at our house for this fellow, her lover, over his estate; for his lands and tenements are mortgaged for his treats in his amour.” Obligatae (en böjd form av obligare), översätts alltså med att mannens tillgångar blivit ”mortgaged” (intecknade).Det kan dock lika gärna läsas som ”bortlovade”, till hans älskade Phronesiums bo. Jfr, om översättning av obligare, även Hägerström, Nehrman-Ehrenstråles uppfattning s. 586. 269 Schulz, Classical Roman Law s 455 och 465 f. Samma mönster, med verbform först och substantivering senare, finns med adstringere–adstrictio (dra samman–sammandragne) och contrahere–contractus (verb–substantiv), där det senare även det verkar ha använts först vid Ciceros tid, se a a s. 465 f. 270 Zimmermann, The Law of Obligations s 34, jfr 4 ff och 34 ff. ”The concept, sketched in the preceding chapter, of the obligatio as being a strictly personal bond between the two parties who had concluded the contract found highly characteristic expression in the fact that Roman law did not recognize contracts in favour of third parties, (direct) agency and the cession of rights.”270 de bevarade källorna, tidigare, vilket ansetts vara konsekvent med det tidiga latinets motsträvighet mot substantiv.269 Redan i dess tidigaste kända användning förekommer termen dock synbarligen om att någon lovat bort något till en annan.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=