oskar mossberg 107 265 I det näst sista av Ciceros bevarade brev, adresserat till Marcus Iunius Brutus och daterat den 27 juli 43 f kr (Epistulae ad M Brutum, bok 1 brev (epistulae) 18 stycke 3): ”maximo autem, cum haec scribebam, adficiebar dolore quod, cum me pro adulescentulo ac paene puero res publica accepisset vadem, vix videbar quod promiseram praestare posse. est autem gravior et difficilior animi et sententiae, maximis praesertim in rebus, pro altero quam pecuniaeobligatio.” (min kurs). I Sjögrens svenska översättning (Cicero: Samtliga brev, Bd 4, s. 275): ”Min största smärta, när jag skriver detta, vållas dock av att jag knappt ser någon möjlighet att uppfylla mitt löfte beträffande ynglingen eller snarare gossen Caesar, för vilken republiken godtagit mig som borgensman. Det är en tyngre och svårare uppgift att gå i borgen för en annans avsikter och sinnelag, i synnerhet då det gäller viktiga statsangelägenheter, än att garantera betalning av en summa pengar.” (min kurs). Jfr Schulz, Classical Roman Law s. 455 och Zimmermann, The Law of Obligations s. 1. 266 Se Jolowicz & Nicholas, Historical Introduction to the Study of Roman Law s. 271, m hänv, jfr s 164 och 92. 267 Titius Maccius Plautus, populärt kallad bara Plautus, är känd inte minst för sina kvicka vitsar och ordlekar – det lär t ex varit han sommyntade uttryckensumma summarum, och tragikomik. Hans komedier torde vara de äldsta verken i den latinska världslitteraturen som överlevt i någon omfattning, med 21 olika pjäser bevarade (han påstås dock ha skrivit åtminstone 130 stycken). 268 Jfr Schulz, Classical Roman Law s 455; Jolowicz & Nicholas, Historical Introduction to the Study of Roman Law s 271 och 160 samt Zimmermann, The Law of Obligations s 1. Den något cyniska komedin Truculentus (ordet betyder bister) handlar om en atensk go, vilket kan övsersättas med ’att binda vid’ och är sammansatt av de två självständigt betydelsebärande orddelarna (morfemen) ob- och -lig, vilka är flertydiga men i detta sammanhang betyder ”mot” eller ”i förhållande mot” respektive ”binda” eller ”förena”. Avledningssuffixet -atio används för att förändra ordklassen till substantiv, och obligatio denoterar resultatet av den handling verbet obligo anvisar. Samma grammatiska mönster finns i oratio, som betyder tal, i betydelsen framfört tal eller det sagda, och utgör en avledning av oro som betyder att orera (vilket verbs potentiella denotation måhända exemplifieras av det här avsnittet packad text). Observera, nu, hur sådana språkhistoriska iakttagelser liksom inbjuder till att se obligatio som ett förhållande mellan två diskreta entiteter, vilka genom obligationen binds samman, och notera då också hur sådana observeranden kan göras i syfte att underbygga påståendet om vårt samtida obligationsbegrepps konnotationer av tvåsamhet. Vad gäller användningen (”meaning is use”, och så vidare), så har den latinska substantivformen obligatio spårats till Cicero (106–43 f kr).265 Verbformen obligare, att binda (någon) vid, kan spåras längre tillbaks, i rättslig text till Mucius (ca 175–115 f kr),266 och i allmänkulturen till den populäre romerska pjäsförfattaren Plautus267 (ca 254–184 f kr), specifikt till hans tragikomiska pjäs Truculentus. Där används ordet för att beskriva hur en av pjäsens karaktärer lovat bort sin förmögenhet till en atensk bordell.268 Verbformen var alltså, såvitt framgår av
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=